omak kan inskränka edra ögon till deras omfång igen och säga mig, vad ni tycker att vi böra göra, så skulle jag vara er särdeles förbunden.»
Den skalkaktiga ton, varmed den jovialiska gamle herrn hade yttrat denna sista mening, var icke helt och hållet obefogad; ty mr Pickwicks ansikte hade antagit ett uttryck av förvåning och bestörtning, som var högeligen komisk att skåda.
»Snodgrass! — Alltsedan förliden jul!» voro de första avbrutna ord, som kommo över den förvirrade gentlemannens läppar.
»Alltsedan förliden jul!» svarade Wardle. »Detta är tydligt nog, skulle jag tro, och bra klena glasögon måste vi ha haft, eftersom vi inte förr upptäckt det.»
»Jag begriper inte», sade mr Pickwick grubblande; »jag kan rakt inte fatta det.»
»Det är just inte mycket svårt att fatta», svarade den koleriske gamle herrn. »Om ni hade varit litet yngre skulle ni för länge sedan ha kommit underfund med hemligheten. Men nu är frågan den: vad ska man göra?»
»Vad har ni gjort?» frågade mr Pickwick.
»Jag?»
»Jag menar, vad gjorde ni, då er gifta dotter hade berättat er huru saken stod?»
»Åh, jag bar mig dumt åt naturligtvis», svarade Wardle.
»Ja visst», inföll Perker, som hade ledsagat detta samtal med diverse ryckningar i sin klockkedja, gnidningar på sin näsa och andra tecken till otålighet. »Det var ju helt naturligt; men på vad sätt?»
»Jag blev ursinnigt het och skrämde ett krampanfall på min gamla mor», sade Wardle.
»Det var ju förståndigt», anmärkte Perker; »och vad mera, min bäste sir?»
»Jag surade och rökte hela den följande dagen och ställde till en faslig uppståndelse i huset», svarade den gamle herrn. »Slutligen tröttnade jag själv vid att göra mig otrevlig och alla andra olyckliga och hyrde därför en vagn i Muggleton, spände mina egna hästar för den och for hit till staden, under förevändning att låta Emilie besöka Arabella.»
»Miss Wardle har således följt med er?» sade mr Pickwick.
»Ja visst», svarade Wardle. »Hon befinner sig för ögonblicket i Osbornes hotell i Adelphi, så framt inte er företagsamme unge vän har rymt bort med henne sedan jag for ut i morse.»
»Ni äro således försonade?» sade Perker.
»Nej, visst inte», svarade Wardle. »Hon har gråtit och surat hela tiden med undantag av en timmes tid i går afton, då hon gjorde en faslig affär av att skriva ett brev, som jag inte låtsade märka.»
»Ni önska förmodligen att höra mitt råd i den här saken?» sade Perker, i det han såg från mr Pickwicks grubblande fysionomi bort till Wardles ivriga anlete och tog sig flera prisar av sitt så omtyckta retmedel.
»Ja, jag förmodar det», sade Wardle med en blick på mr Pickwick.
»Ja visst», svarade denne gentleman.
»Nå väl då», sade Perker, i det han steg upp och sköt tillbaka sin stol, »mitt råd är, att ni båda gå bort tillsammans eller åka bort tillsammans eller över huvud taget laga att ni på ett eller annat sätt komma härifrån, ty jag är led vid er, och sedan överlägga med varandra om den här saken. Om ni inte fattat något beslut, då jag nästa gång återser er, ska jag säga er vad som är att göra.»
»Det där låter ju högst tillfredsställande», sade Wardle, som knappast visste om han skulle skratta eller bli ond.
»Bah, bah, min bäste sir», svarade Perker; »jag känner er båda vida bättre än ni känna er själva. Ni ha redan i alla avseenden fattat ert beslut.»
Med dessa ord stötte den lille herrn först mr Pickwick för bröstet och därefter mr Wardle i maggropen med sin snusdosa, varpå de alla tre började att skratta, men i synnerhet de båda sistnämnda herrarne, som utan någon synlig eller särskild anledning plötsligt åter räckte varandra handen.
»Ni äter middag med mig i dag?» sade Wardle till Perker, i det denne följde dem ut.
»Törs inte lova det, min bäste sir, törs inte lova det», svarade Perker; »men i alla händelser tittar jag in till er i afton.»
»Jag väntar er klockan fem», svarade Wardle. »Nå, Joe!» och sedan Joe omsider blivit väckt, åkte de båda vännerna bort i mr Wardles vagn, som av pur människokärlek var försedd med ett säte bakpå åt den feta pojken, som, i fall det i stället för säte endast hade varit ett
