»Ni ska få av det allra bästa, sir», svarade kyparen.
»Och låt fruntimren veta, att vi ha anlänt.»
»Ja, sir.»
Innerligt och andäktigt önskade mr Snodgrass, att damerna måtte veta, att även han hade anlänt. Han vågade en gång viska »kypare!» genom nyckelhålet; men då sannolikheten av att den orätte kyparen kunde komma honom till hjälp, plötsligt rann honom i hågen, i förening med en känsla av den stora likheten mellan hans egen ställning och den, i vilken en annan herre nyligen hade blivit anträffad, i ett närbeläget hotell, och om vars otur det hade stått att läsa i morgontidningarna under rubriken »Rättegångs- och polissaker», satte han sig ned på en reskoffert och darrade häftigt.
»Vi vänta inte en enda minut på Perker», sade Wardle, i det han såg på sin klocka. »Han är alltid precis och är här i rättan tid, ifall han ämnar komma, och varom icke, så tjänar det ingenting till att vänta. Ah, se Arabella!»
»Min syster!» utbrast mr Benjamin Allen och omslöt henne med det mest romantiska famntag.
»Ack, kära Ben, vad du luktar tobak förskräckligt!» sade Arabella, nästan överväldigad av detta ömhetstecken.
»Gör jag?» sade mr Benjamin Allen. »Gör jag, Bella? Ja, ja, kanske att jag gör det!»
Kanske gjorde han det verkligen; ty han hade för en kort stund sedan lämnat ett glatt litet röksällskap av tolv medicine studerande.
»Har du ingenting att säga mig?» ropade Wardle med öppna armar.
»Jo, en hel hop», sade Arabella, i det hon mottog den gamle herrns smekningar och lyckönskningar. »Ni är ett hårdhjärtat, känslolöst, grymt odjur!»
»Och du är en liten upprorsmakerska, som jag fruktar att jag får lov att förbjuda mitt hus», svarade Wardle i samma ton. »Personer, som, i likhet med dig, gifta sig i trots av hela världen, borde inte få lov att gå fritt i samhället. Men det är detsamma», tillade den gamle herrn; »här kommer maten, och du ska sitta vid min sida. Joe! men, för tusan, pojken är ju vaken!»
Till sin herres stora bedrövelse befann sig den feta pojken verkligen i ett tillstånd av märkvärdig vakenhet, i det hans ögon stodo vidöppna och sågo ut att vilja hålla sig så. Det var därjämte en ovanlig livlighet i hans sätt; varje gång hans ögon mötte Emilies eller Arabellas, log och grinade han, och en gång kunde Wardle ha svurit på, att han hade sett honom blinka,
Denna förändring i den feta pojkens sätt härrörde av hans förökade känsla av sin egen vikt och betydelse och av den värdighet, han hade ernått genom att vara invigd i de unga damernas förtroende.
»Joe», sade mr Wardle, sedan han förgäves letat i sina fickor, »ligger inte min snusdosa där borta på soffan?»
»Nej, sir», svarade den feta pojken.
»Nej, nu kommer jag ihåg det; jag lämnade den på mitt nattduksbord i morse», sade Wardle. »Spring in i rummet bredvid och hämta hit den.»
Den feta pojken gick in i rummet bredvid och kom efter en liten stunds förlopp tillbaka med snusdosan och det blekaste anlete, som en fet pojke någonsin haft.
»Vad fattas pojken?» utbrast Wardle.
»Det fattas mig ingenting», svarade Joe oroligt.
»Har du sett spöken?» frågade den gamle herrn.
»Eller kanske att det är en sup, som spökar?» tillade Ben Allen.
»Jag tror min själ, att ni har rätt», viskade Wardle över bordet. »Han är bestämt drucken.»
Ben Allen svarade, att han trodde detsamma, och som denne herre hade sett åtskilliga fall av ifrågavarande sjukdom, stärktes Wardle i en förmodan, som under den sista halvtimmen hade trängt sig på honom, och blev genast ense med sig själv om att den feta pojken måste vara mycket drucken.
»Håll ögonen på honom bara i ett par minuter», viskade Wardle, »så ska ni komma underfund med om han är det eller inte.»
Men den arme ynglingen hade endast växlat ett halvt dussin ord med mr Snodgrass, i det denne herre hade bett honom att i all tysthet vända sig till någon, som kunde släppa ut honom, och därefter föst ut honom med snusdosan, för att icke hans förlängda frånvaro skulle leda till en upptäckt. Han betänkte sig ett ögonblick med det mest förvirrade uttryck i sitt ansikte och gick därefter ut för att söka upp Mary.
Men Mary hade gått hem, sedan hon hade klätt sin fru, och den feta pojken kom tillbaka ännu mera förbryllad än förut.
Wardle och Ben Allen växlade blickar.
»Joe!» sade Wardle.
