»Lägg märke till mina ord, Sammy; jag gör nå'nting förtvivlat med de där pnegarna — nå'nting förtvivlat.»
Då mr Weller såg ut att ha blivit djupt sårad av mr Pickwicks avslag, sade denne gentleman efter ett kort betänkande:
»Nåväl då, mr Weller, så ska jag behålla pengarna. Jag kan kanske göra mera gott med dem än ni kan.»
»Ja, just det», sade mr Weller och klarnade upp; »det kan ni naturligtvis, sir.»
»Tala inte mera därom», sade mr Pickwick, i det han lade plånboken ned i sin pulpet; »jag är er hjärtligt förbunden, min goda vän. Sätt er nu ned igen; jag skulle så gärna vilja höra ert råd i en sak.»
Det invärtes, av den segerrika utgången av hans besök framkallade skratt, som hade skakat icke blott mr Wellers ansikte, utan även hans armar, ben och hela kropp, medan plånboken gömdes i pulpeten, vek plötsligt för det högtidligaste allvar, då han hörde dessa ord,
»Vänta ett par minuter utanför, Sam», sade mr Pickwick.
Sam drog sig ögonblickligen tillbaka.
»Ni för inte det äkta ståndets talan, så vitt jag vet, mr Weller?»
Mr Weller skakade på huvudet. Han var alldeles ur stånd att tala; ty dunkla föreställningar om att någon illslug änka hade varit lycklig i sina anslag mot mr Pickwick kvävde hans röst.
»Såg ni händelsevis en ung flicka där nere, då ni kom hit med er son?» frågade mr Pickwick.
»Jo — jag såg en ung slyna», svarade mr Weller kort.
»Nå, vad tyckte ni om henne? Säg rent ut, mr Weller; vad tyckte ni om henne?»
»Jag tyckte, att hon var hullig och välskapad», svarade mr Weller med en kritisk min.
»Det är hon», sade mr Pickwick; »det är hon. Men vad tyckte ni om hennes sätt, efter vad ni såg av henne?»
»Jag tyckte, att hon var ganska behaglig», svarade mr Weller. »Mycket behaglig och kurant.»
Vilken mening mr Weller fäste vid detta sista adjektiv, kom icke i dagen, men som det av den ton, vari det uttalades, var klart, att det skulle vara ett fördelaktigt uttryck, var mr Pickwick så belåten därmed, som om han hade fått den fullständigaste upplysning rörande detta ämne.
»Jag hyser stort intresse för henne, mr Weller», sade mr Pickwick.
Mr Weller hostade,
»Jag menar intresse för att det måtte gå henne väl», fortfor mr Pickwick, »för att hennes framtid måtte bli lycklig. Förstår ni mig?»
»Fullkomligt», sade mr Weller, som ännu icke förstod någonting.
»Denna unga person tycker om er son», sade mr Pickwick.
»Om Samiel Weller!» utbrast fadern.
»Ja», svarade mr Pickwick.
»Det är naturligt», sade mr Weller efter något betänkande, »naturligt, men mycket oroande. Sammy måste akta sig.»
»Vad menar ni?» frågade mr Pickwick.
»Måste akta sig väl för att säga nå'nting till henne», svarade mr Weller. »Måste akta sig väl för att han inte i ett oskyldigt ögonblick låter förleda sig att säga något som kunde göra, att han bleve dömd för brutet äktenskapslöfte. Man kan aldrig vara säker med dem, mr Pickwick; ha de väl en gång kastat sina ögon på en, så vet en aldrig hur en ska akta sig för dem, och innan en vet ordet av, så ha de en, mr Pickwick. Jag blev första gången gift på det sättet, mr Pickwick, och Sam blev följden av den manövern.»
»Ni uppmuntrar mig just inte att komma till slutet med det jag har att säga», anmärkte mr Pickwick; »men jag vill likväl tala ut. Det är inte nog med att denna unga person tycker om er son, utan er son tycker även om henne.»
»Jo», sade mr Weller, »det är just vackra saker för en far att höra, det måtte jag säga!»
»Jag har observerat dem vid flera tillfällen», sade mr Pickwick utan att fästa sig vid mr Wellers sista anmärkning, »och jag är fullt säker på saken. Antag nu, att jag kunde skaffa dem en anständig utkomst som man och hustru, i handel eller på någon annan plats, vad skulle ni säga därom, mr Weller?»
Till en början mottog mr Weller med åtskilliga grimaser detta förslag om en persons giftermål, för vilken han intresserade sig; men då mr Pickwick närmare hade utvecklat saken för honom och lagt mycken vikt vid den omständigheten, att Mary icke var änka, gav han så småningom allt mera med sig. Mr Pickwick förmådde mycket
