eller någon annan märkvärdighet, emedan alla hans både kropps- och själsförmögenheter voro koncentrerade i styrandet av det djur, som var spänt för hans vagn, och vilket ådagalade åtskilliga konstiga egenheter, högst trevliga att åse för dem som gingo förbi, men för ingen del lika angenäma för den som satt bakom honom. Utom att han nämligen oupphörligt slängde upp och ned med huvudet på ett högst besvärligt och obehagligt sätt och ryckte på tyglarna till en grad, som gjorde det till en ganska svår uppgift för mr Pickwick att hålla i dem, hade han dessutom en egen fallenhet för att allt emellanåt helt plötsligt rusa åt sidan av vägen, därpå hastigt tvärstanna samt därpå åter för några ögonblick sätta i väg med en hastighet, som det icke var någon möjlighet att kontrollera.
»Vad kan han mena med det där?» sade mr Snodgrass, då hästen för tjugonde gången hade utfört denna manöver.
»Det liknar bra mycket skyggning, inte sant?»
»Mr Snodgrass stod just i begrepp att svara, då han avbröts av ett rop från mr Pickwick.
»Ptro!» sade denne gentleman. »Jag har tappat min piska.»
»Winkle!» ropade mr Snodgrass, då ryttaren kom travande fram till dem på den stora hästen, med hatten nedsjunken över öronen och skakande i hela kroppen, allt nedanifrån och uppåt, som om han av våldsamheten i sin övning varit på väg att skaka både sönder och samman. »Tag upp piskan, så är du hygglig!»
Mr Winkle stretade och drog i tyglarna på sin stora häst, till dess han var nästan alldeles svart i ansiktet av ansträngning; och då han omsider lyckades att få håll på honom, steg han av, tog upp piskan, räckte den åt mr Pickwick samt fattade därpå ett säkert tag i tyglarna och beredde sig till att åter klänga upp i sadeln.
Huruvida nu emellertid den stora hästen i sitt lynnes naturliga och medfödda lekfullhet antingen önskade att ha en liten förlustelse med mr Winkle, eller det möjligen föll honom in, att han kunde göra en lika trevlig resa för sig själv utan ryttare, som med en sådan, detta är något, varom vi naturligtvis icke kunna komma till en full och noggrann visshet. Djuret må emellertid ha varit lett av vilken bevekelsegrund som helst, säkert är i alla händelser, att mr Winkle icke väl hade lagt handen på tyglarna, förrän det med en knyck lät dem glida över huvudet och rusade baklänges till deras fulla längd.
»Så-å ja, stackars gubben!» sade mr Winkle lugnande. »Stackars gubben! — Snälla pojken min!»
Men »snälla pojken» var döv för allt smicker: ju mera mr Winkle sökte närma sig honom, desto mera drog han sig undan, och i trots av alla möjliga smekord och smickrande tillmälen fortforo hästen och mr Winkle att gå runt omkring varandra i goda tio minuter, efter vilken tids förlopp de befunno sig på precis samma avstånd från varandra, som då de först började — någonting som under alla förhållanden är tämligen otillfredsställande, och helst och isynnerhet på en enslig väg, där man icke kan erhålla något biträde.
»Vad ska jag göra?» ropade mr Winkle, sedan denna kretsgång ännu en god stund blivit fortsatt. »Vad ska jag göra? Jag kan inte få tag i honom.»
»Det vore bäst att leda honom, till dess vi komma till någon vägbom.»
»Men han vill inte följa med!» skrek mr Winkle. »Kom hit och hjälp mig att hålla honom.»
Mr Pickwick var själva godheten och hjälpsamheten och steg ur vagnen. Hästen fick emellertid icke väl sikte på mr Pickwick, där han kom gående fram emot honom med piskan i hand, förrän han utbytte den kretsande rörelse, han hittills roat sig med att beskriva, mot en tillbakaskridande av en så bestämd karaktär, att den ögonblickligen drog mr Winkle, som ännu alltjämt höll i ändan av tyglarna, framåt i den riktning varifrån de kommit, och det med en fart, som vida övergick till och med en rätt försvarlig marschtakt.
Mr Pickwick skyndade nu till hans bistånd; men ju fortare mr Pickwick sprang framåt, desto hastigare sprang hästen bakåt. Ett skrapande ljud av fötter och hovar hördes, väldiga dammoln stego upp mot skyn, och slutligen släppte mr Winkle, vars armar voro nära nog ur led, helt beskedligt sitt tag. Hästen gjorde ett ögonblicks halt, stirrade rätt framför sig, ruskade på huvudet, gjorde därpå helt om och travade i all sköns lugn tillbaka till Rochester, lämnande mr Winkle och mr Pickwick stående och betraktade varandra, med blickar av mörk och dyster nedslagenhet. Ett rasslande ljud på något avstånd därifrån väckte deras uppmärksamhet. De sågo upp.
»Nå, Gud förlåte mig», utbrast mr Pickwick — »där springer även den andra hästen sin väg!»
Det var endast alltför sant. Djuret skrämdes av bullret,
