igen, och jungfru-tanten såg ut att vilja bli sur, till dess hon, då hon kände, att mr Tupmans hand tryckte hennes under bordet, även klarnade upp och såg skälmaktig ut, som om hon kunde bli ett verkligt viv förrän visst folk trodde varpå alla åter började att skratta, och i synnerhet den gamle Wardle, som tyckte lika mycket om ett skämt som den allra yngsta. Vad mr Snodgrass beträffar, så gjorde han intet annat än viskade sin medspelerska i örat poetiska sentenser om kompaniskap i kort och kompaniskap genom livet, varöver en gammal herre gjorde åtskilliga skämtsamma och kvicka anmärkningar, beledsagade av en hel mängd listiga blinkningar och leenden, som satte hela sällskapet och i synnerhet den gamle herrns hustru i en utomordentligt munter stämning.
Aftonen förflöt hastigt under dessa glada förströelser, och då den kraftiga, ehuru enkla kvällsvarden var intagen, och det lilla sällskapet hade bildat en förtrolig krets omkring kaminen, förekom det mr Pickwick som om han aldrig förr i sitt liv hade känt sig så glad och aldrig så upplagd till att njuta av och efter bästa förmåga glädja sig åt det flyktiga ögonblicket.
SJUNDE KAPITLET
HURU MR WINKLE, I STÄLLET FÖR ATT SKJUTA PÅ DUVAN OCH DÖDA KRÅKAN, SKÖT PÅ KRÅKAN OCH SÅRADE DUVAN; HURU DINGLEY DELLS KRICKET-KLUBB SPELADE MED MUGGLETONS OCH HURU MUGGLETON ÅT MIDDAG PÅ DINGLEY DELLS BEKOSTNAD, JÄMTE ANDRA INTRESSERANDE OCH INSTRUKTIVA ÄMNEN
Dagens tröttande äventyr verkade så starkt på mr
Pickwick, att han, inom mindre än fem minuter sedan han blivit
visad in i sin bekväma sängkammare, föll i en ljuv och djup
sömn, ur vilken han icke vaknade förrän morgonsolen
förebrående kastade sina klara strålar in i hans rum. Mr
Pickwick var icke trög och dåsig av sig, varför han nu också
sprang likt en eldig krigare ur sitt tält — d. v. s. sin säng.
»Sköna, härliga land!» suckade den entusiastiske gentlemannen, i det han öppnade sitt fönster och stack sitt huvud ut genom fönstret och såg sig omkring.
Den rika, angenäma doften från höstackarna; de hundratals vällukterna från den lilla blomsterträdgården där nedanför parfymerade luften runt omkring; de djupgröna ängarna glänste i morgondaggen, som gnistrade och glittrade på varje löv, medan det skälvde för det milda luftdraget, och fåglarna sjöngo, liksom om varje glittrande droppe varit dem en källa av hänförelse och inspiration. Mr Pickwick försjönk i ett ljuft drömmeri.
»Hallå!» var det ljud som väckte honom.
Han tittade åt höger, men såg ingen; hans ögon vandrade åt vänster med samma resultat; han stirrade uppåt himmelen, men icke heller där såg han någon som ville honom någonting; och därpå gjorde han vad varje vanlig människa skulle ha gjort genast — tittade ned i trädgården och blev där varse mr Wardle.
»Hur står det till?» frågade denne godlynte individ, nästan andlös av utsikten till de nöjen han väntade sig. »En vacker morgon, inte sant? Glad att se er uppe så tidigt. Skynda er och kom ut. Jag väntar på er här.»
Mr Pickwick behövde icke en ny uppmaning. Tio minuter voro tillräckliga för hans toalett, och efter denna tidrymds förlopp stod han vid den gamle herrns sida.
»Hallå!» sade mr Pickwick i sin tur, då han såg att hans värd var beväpnad med en bössa, och att en annan låg i beredskap i gräset. »Vad är det fråga om?»
»Jo, er vän och jag», svarade värden, »ämna gå ut och skjuta kråkor före frukosten. Han är ju en skicklig skytt, eller hur?»
»Jag har hört honom säga att han ska vara en riktig bjässe», svarade mr Pickwick; »men jag har aldrig sett honom sikta å någonting.»
»Det är bra», sade värden. »Jag skulle önska att han ville komma. — Joe! Joe!»
Den feta pojken, som tack vare morgonens livande inflytelse icke tycktes vara mer än till tre fjärdedelar sovande, kom ut från byggningen.
»Gå in och säg åt herrn, att han finner mr Pickwick och mig borta vid kråkbona. Visa honom vägen dit, hör du det!»
Pojken gick för att uträtta befallningen, och värden visade sin gäst vägen ut genom trädgården, bärande två bössor, som en annan Robinson Cruse.
»Här är stället», sade den gamle herrn, då han efter några minuters vandring stannade vid en trädgrupp. Underrättelsen var emellertid tämligen obehövlig; ty de omisstänksamma kråkornas oupphörliga kraxande antydde tillräckligt var de befunno sig.
