berövade, i fall vi hade varit i stånd att meddela våra läsare om också endast blott skuggan av dessa skåltal. Mr Snodgrass antecknade som vanligt en hel mängd notiser, som otvivelaktigt skulle ha innehållit de mest nyttiga upplysningar, om icke ordens glödande vältalighet eller vinets feberaktiga inflytande hade gjort denne herres hand så osäker, att hans skrift blev nästan och hans stil helt och hållet obegriplig. Med tillhjälp av en tålig undersökning hava vi blivit i stånd att uppspåra några skrivtecken, som äga en svag likhet med talarnas namn, och vi kunna ävenledes skönja början till en visa (som förmodligen blivit sjungen av mr Jingle), i vilken orden »bålar», »tindrande», »klar» och »vin» ofta upprepas med korta mellanrum. Vi tro oss även i slutet av notiserna kunna urskilja några dunkla hänsyftningar på »sillsalat», och därefter orden »kvalmigt» och »ute»; men som varje hypotes, som vi möjligen kunna bygga därpå, icke skulle kunna stödja sig på annat än gissningar, känna vi oss icke fallna för att överlämna oss åt någon av de betraktelser, vartill de skulle kunna föranleda.
Vi vilja därför återvända till mr Tupman och endast tillägga, att några minuter före klockan tolv den natten hördes Dingley Dells och Muggletons församlade notabiliteter med mycken känsla och uttryck sjunga den vackra och rörande nationalsången:
»Vi gå ej hem förr’n morgon,
Vi gå ej hem förr’n morgon,
Vi gå ej hem förr’n morgon,
Förr’n morgondagen gryr.»
ÅTTONDE KAPITLET
SOM TYDLIGT BELYSER SATSEN, ATT KÄRLEKENS BANA ICKE ÄR NÅGON JÄRNBANA.
Den lugna ensligheten på Dingley Dell, närvaron av så
många av det täcka könet samt den ömma omsorg de visade
honom, allt detta bidrog att i hög grad nära och utveckla de
ömma känslor, som naturen hade inplantat i djupet av mr
Tracy Tupmans bröst, och vilka nu tycktes vara bestämda
att koncentrera sig på ett enda föremål. De unga damerna
voro vackra, deras sätt intagande och deras lynnen i hög
grad glada och trevliga; men i jungfru-tantens min låg
en värdighet, i hennes gång och hållning en smäktande
trånad och i hennes blick en höghet och ett majestät, som
hennes brorsdöttrar i hela sitt liv icke kunde upphinna,
och som på ett utmanande sätt skilde henne från varje
kvinnlig varelse, som mr Tupman i alla sina livsdagar någonsin
skådat. Att det var någonting besläktat i deras natur,
någonting befryndat i deras själar, en viss hemlighetsfull
och oförklarlig sympati i deras bröst, var naturligt. Hennes
namn var det första, som uppsteg på hans läppar, då han låg
sårad i gräset, och hennes hysteriska skratt var det första
ljud, som träffade hans öra, då han leddes hem av sina
vänner.
Det var afton. Isabella och Emilie hade gått ut att spatsera med mr Trundle; den döva gamla frun hade insomnat i sin länstol; den feta pojkens snarkande trängde med ett lågt, entonigt ljud in från det avlägsna köket; de muntra och rödkindade pigorna stodo och hängde i förstugudörren, njutande av stundens trevnad och behag i förening med den ännu större njutningen av en liten angenäm kurtis av vissa under gården hörande manspersoner; och där satt det intressanta paret obemärkt av alla, icke bekymrande sig om någon i världen och endast drömmande om varandra; där sutto de, med ett ord, likt ett par omsorgsfullt hoplagda handskar, helt och hållet försjunkna i varandra.
»Jag har alldeles glömt bort mina blommor», sade jungfru-tanten.
»Nå, så vattna dem nu», sade mr Tupman i övertalande ton.
»Men ni skulle förkyla er i aftonluften», invände tanten i öm ton.
»Nej, visst inte», sade mr Tupman, i det han reste sig upp: »den ska göra mig gott. Låt mig följa er.»
Miss Wardle dröjde ett ögonblick för att ordna ett band, varmed ynglingens vänstra arm var uppbunden, fattade därpå hans högra arm och förde honom ut i trädgården. I bortersta ändan av trädgården var en lövsal, inflätad med kaprifolium, jasminer och åtskilliga slingväxter — en av dessa ljuva tillflyktsorter, som människorna uppföra till spindlarnas trevnad och bekvämlighet.
Tanten tog upp en stor vattenkanna, som låg i ett hörn av denna lövsal, och stod just på väg att gå därifrån, då
