vika misstankar — rädd för sin bror — säger att det inte kan hjälpas — endast ett par dagar till — när gamlorna blivit lurade — sätta kronan på er lycka.»
»Ack, min vän», sade den stackars mr Tupman, i det han åter fattade sin följeslagares hand, »mottag mina varmaste tacksägelser för er oegennyttiga godhet, och förlåt mig, om jag någonsin, ens i tankarna, gjort er den orättvisan att misstänka, att ni kunde gå mig i vägen. Min bästa vän, huru skall jag väl någonsin kunna återbetala er min skuld?»
»Tala inte om det!» sade mr Jingle. Härvid stannade han, liksom om någonting plötsligt hade fallit honom i minnet, och sade: »Apropos, ni kan kanske undvara tio pund eller hur? — högst egen begäran — betala dem tillbaka om tre dagar.»
»Jo, det skulle jag tro, att jag kan», sade mr Tupman i sitt hjärtas fullhet. »Tre dagar, säger ni?»
»Bara tre dagar — allt över då — inga flera svårigheter.»
Mr Tupman räknade upp penningarna i sin följeslagares hand, och denne lät mynten, ett och ett i sänder, nedfalla i sin ficka, medan de vandrade framåt mot byggningen.
»Var försiktig», sade mr Jingle, »inte en blick!»
»Inte en blinkning», sade mr Tupman.
»Inte en bokstav!»
»Inte en halvdragen anda.»
»All er uppmärksamhet åt systerdottern — snarare oartig mot tanten än tvärtom — enda sättet att föra gamlorna bakom ljuset.»
»Jag ska vara försiktig», sade mr Tupman.
»Och jag med», sade mr Jingle för sig själv, och i detsamma trädde de in i byggningen.
Denna middags-scen förnyades sedan under tre följande middagar och aftnar. På den fjärde var värden vid särdeles gott lynne, emedan han övertygat sig, att det icke fanns någon anledning till klagomål mot mr Tupman. Så var även fallet med mr Tupman, emedan mr Jingle hade meddelat honom, att hans affär snart skulle vara uppgjord. Så var även mr Pickwick, emedan han sällan var annorlunda. Så var icke mr Snodgrass, ty han hade blivit svartsjuk på mr Tupman. Så var gamla frun, emedan hon hade vunnit på whist. Sä voro slutligen mr Jingle och miss Wardle av anledningar, som äro tillräckligt viktiga för att bli berättade i ett annat kapitel.
NIONDE KAPITLET
UPPTÄCKT OCH FÖRFÖLJELSE
Kvällsvarden var framdukad, stolarna ställda omkring
bordet, buteljer, tillbringare och glas voro uppställda på
skänken, och allt tydde på att de gladaste timmarna av
hela dygnet nu närmade sig.
»Var är Rachel?» frågade mr Wardle.
»Ja, och Jingle?» tillade mr Pickwick.
»Ja», sade värden; »det förvånar mig verkligen att jag inte saknat honom förr. Jag tror sannerligen inte att jag hört hans röst under de sista två timmarna.»
Alla sågo förvånade ut. Det var sent på aftonen — klockan var över elva. Mr Tupman skrattade i mjugg. De spatserade någonstädes och talade om honom. Ha, ha, ha, ypperligt infall, det där — högst lustigt!
»Nåja, det är detsamma», sade mr Wardle efter ett ögonblicks tystnad, »de komma väl snart. Jag väntar aldrig på någon med kvällsvarden.»
»En förträfflig regel», sade mr Pickwick — »beundransvärd!»
»Se så, kom nu och sätt er», sade värden.
»Jag tackar», sade mr Pickwick, och så satte de sig.
På bordet stod en gigantisk oxstek, och mr Pickwick försågs med en rätt vacker portion därav. Just som han hade fört gaffeln till sina läppar och stod i begrepp att öppna munnen för att sticka ett stycke stek i den, hördes plötsligt ett sorl av många röster ute i köket. Han gjorde ett uppehåll och lade ifrån sig gaffeln. Mr Wardle gjorde likaledes ett uppehåll och släppte ovillkorligt förskärarkniven, som blev sittande i oxsteken. Han såg på mr Pickwick, och mr Pickwick såg på honom.
Tunga steg hördes ute i förstugan; salsdörren slogs hastigt upp, och den dräng, som vid mr Pickwicks ankomst hade borstat hans stövlar, störtade in i rummet, följd av den feta pojken och det övriga tjänstefolket.
»Vad tusan ska det här betyda?» utbrast värden.
»Det måtte väl aldrig vara skorstenseld, eller hur, Emma?» frågade den gamla frun.
