guinéer åt er var, gossar! — låt dem inte få försprång — följ med — följ med!»
Hästarne för den första vagnen sprängde framåt i vildaste fart, och de för mr Wardles galopperade ursinnigt efter.
»Jag ser hans huvud!» utbrast den koleriske, gamle herrn. »Fördöme mig ser jag inte hans huvud!»
»Det gör jag med», sade mr Pickwick. »Det är han!»
Mr Pickwick misstog sig icke. Mr Jingles ansikte, som var alldeles nedsölat av den från vagnshjulen uppstänkande gyttjan, kunde tydligt ses i fönstret på hans vagn, och rörelsen av hans arm, med vilken han hötte åt postiljonerna, visade att han uppmuntrade dem till ökade ansträngningar.
Spänningen var stark. Fält, träd och häckar tycktes störta förbi dem med virvelvindens fart, så hastigt foro de framåt. Inom kort voro de tätt inpå den främsta vagnen. Trots hjulens buller kunde man tydligt höra Jingles röst, då han skyndade på postiljonerna. Gamle mr Wardle skummade av av iver och förbittring. Han röt skurkar och bovar i dussintal, knöt handen och skakade den betydelsefullt åt föremålet för hans vrede; men mr Jingle svarade endast med ett hånlöje och besvarade hans hotelser med ett triumferande rop, då hans hästar vid det förökade bruket av piska och sporrar satte av i ett ännu starkare galopp och lämnade förföljarna bakom sig.
Mr Pickwick hade just dragit in huvudet, och mr Wardle, som var trött av att ropa, hade gjort likaså, då en förfärlig stöt kastade dem mot framsidan av vagnen. Därpå följde en häftig knyck — ett högt brak — bort rullade ett hjul, och i diket låg schäsen.
Efter några få sekunders förskräckelse och förvirring, under vilka man icke kunde urskilja något annat än hästarnas sparkande och rutornas klingande, kände sig mr Pickwick häftigt dragas ut ur ruinerna av schäsen, och så snart han hade kommit på benen och befriat sitt huvud ur sina rockskört, vilka i väsentlig mån försvagade brukbarheten av hans glasögon, mötte olyckan i dess fulla omfång hans blick.
Utan hatt och med kläderna sönderrivna på flera ställen stod gamle Wardle vid hans sida, och vid deras fötter lågo spillrorna av schäsen. Postiljonerna, vilka det hade lyckats att skära av linorna, stodo, nersmorda av gyttja och med kläderna i oordning av den häftiga ritten, framme vid hästarnas huvuden. Vid pass hundra steg längre bort syntes den andra schäsen, som hållit vid ljudet av den stjälpande vagnen. Båda postiljonerna, vilkas ansikten voro förvridna av ett brett grin, betraktade motpartiet från sina sadlar, och mr Jingle överskådade med tydlig belåtenhet vraket från sitt vagnsfönster. Dagen höll just på att gry, och den grå morgonbelysningen gjorde hela scenen fullt synlig.
»Hallå!» ropade den oblyge Jingle, »någon skadat sig? — äldre herrar — ingen liten tyngd — farligt företag — mycket!»
»Ni är en skurk!» röt Wardle.
»Ha, ha, ha!» svarade Jingle, och tillade därefter med en listig blinkning och pekande med tummen mot det inre av schäsen — »befinner sig väl — ber om sin hälsning — ber er inte göra er besvär — hälsar till Tuppy — vill ni inte stiga upp bakpå? — Kör på, gossar!»
Postiljonerna satte sig åter till rätta i sadeln, och bort rullade schäsen, medan mr Jingle på ett gäckande sätt viftade med en vit näsduk från vagnsfönstret.
Ingenting i hela detta äventyr, icke en gång vältningen, hade stört den lugna och jämna strömmen av mr Pickwicks lynne. Men den lumpenhet, som först kunde låna penningar av hans trofaste ledsagare och därefter förkorta dennes namn till Tuppy, var mera än han med tålamod kunde finna sig uti. Han drog hårt efter andan, rodnade ända upp till bågarna av sina glasögon och sade långsamt och eftertryckligt:
»Om jag någonsin mera träffar denne man, skall jag —»
»Ja, ja, det där är allt mycket bra», genmälde mr Wardle; »men medan vi stå här, skaffa de sig vederbörligt tillstånd. till äktenskap och låta viga sig i London.»
Mr Pickwick förstummades, buteljerade och korkade sin hämndlystnad.
»Huru långt är det till nästa håll?» frågade mr Wardle en av postiljonerna.
»Sex mil — inte sant, Tom?»
»Jo, väl det.»
»Väl sex mil, herre.»
»Det hjälper inte», sade Wardle; »vi måste gå det där vägstycket, Pickwick.»
»Nej, det hjälper inte», sade denne i sanning store man.
Sedan de sålunda skickat den ena postiljonen till häst bort för att skaffa en ny schäs och nya hästar och lämnat
