»Se så, bäste sir», sade den lille mannen med en slug blick, »låt oss inte tala om de två sista punkterna. Det var hundratolv — låt det går för hundra, och saken är uppgjord.»
»Och tjugu», sade mr Jingle.
»Min bäste sir», invände den lille mannen.
»Ge honom dem och låt honom gå», sade mr Wardle.
Den lille herrn skrev anvisningen, och mr Jingle stoppade den i fickan.
»Lämna nu på ögonblicket detta hus!» sade Wardle och sprang upp.
»Går genast», sade den obesvärade Jingle. »Men det var sant — Pickwick!»
Om någon lidelsefri åskådare under den sista delen av detta samtal hade kunnat observera den upphöjde man, vars namn utgör huvuddraget i detta verks titel, skulle han blivit nästan förledd att undra över, att den harmens eld, som blänkte fram ur hans ögon, icke smälte glasen i hans glasögon —— så majestätisk var hans vrede. Hans näsborrar vidgades, och hans händer knötos ovillkorligt, då han hörde sig tilltalad av skurken. Men han behärskade sig ånyo — han pulvriserade honom icke.
»Se där», fortfor den förhärdade förrädaren och kastade tillståndsbrevet för mr Pickwicks fötter — »laga att namnet blir ändrat — för fruntimret hem — duger åt Tuppy.»
Mr Pickwick var filosof; men filosofer äro dock, när allt kommer omkring, endast människor i rustning. Pilen hade träffat honom och trängt igenom hans filosofiska rustning rakt in i hans hjärta. I sin ursinniga förbittring slungade han bläckhornet vilt framåt och följde själv efter; men mr Jingle var försvunnen.
Skola vi beskriva de klagovisor, som följde, då miss Wardle fann sig övergiven av den trolöse Jingle? Skola vi meddela ett utdrag ur mr Pickwicks mästerliga skildring av detta hjärtslitande uppträde? Hans av deltagande människokärleks tårar fläckade anteckningsbok ligger framför oss; ett ord, och den är i boktryckarens hand. Men nej! Vi vilja stå fast vid vårt beslut. Vi vilja icke martera allmänhetens bröst med en beskrivning på sådana lidanden!
Långsamt och nedslagna återvände de båda vännerna och den övergivna damen den följande dagen i Muggleton-diligensen. Dimmigt och mörkt hade sommarnattens dunkla skuggor utbrett sig över nejden, då de åter kommo till Dingley Dell och stodo vid ingången till Manor Farm.
ELVTE KAPITLET
OMFATTAR EN NY RESA OCH EN ANTIKVARISK UPPTÄCKT. MEDDELAR MR PICKWICKS BESLUT ATT VARA NÄRVARANDE VID ETT PARLAMENTSVAL OCH INNEHÅLLER DEN GAMLE PRÄSTENS MANUSKRIPT
En natt av lugn och vila i Dingley Dells djupa tystnad
jämte en timmes inandande av frisk och doftande luft
återställde mr Pickwick helt och hållet från verkningarna av
hans sista kropps- och själsansträngning. Denne utmärkte
man hade i två hela dagar varit skild från sina vänner
och följeslagare, och det var med en grad av glädje och
förtjusning, som ingen vanlig inbillning förmår att fullt
uppskatta, som han steg fram för att hälsa mr Winkle och
mr Snodgrass, då han träffade dessa herrar vid sin
återkomst från morgonpromenaden. Nöjet var ömsesidigt, ty
vem kunde väl skåda mr Pickwicks strålande anlete utan
att erfara denna känsla? Men emellertid tycktes ännu ett
moln hänga över hans följeslagare, vilket denne store man
icke kunde undgå att se, ehuru han icke var i stånd att
utgrunda orsaken. Det låg ett hemlighetsfullt uttryck över
dem båda, lika ovanligt som det var oroande.
Sedan mr Pickwick hade tryckt sina följeslagares händer och utbytt varma välkomsthälsningar, sade han:
»Nå, hur står det till med Tupman?»
Men Winkle, till vilken frågan var särskilt ställd, svarade icke. Han vände bort sitt huvud och tycktes vara fördjupad i melankoliska betraktelser.
»Snodgrass», sade mr Pickwick allvarligt, »huru mår vår vän? — han är väl inte sjuk?»
»Nej», svarade Snodgrass, och en tår darrade i hans känslofulla ögonlock, likt en regndroppe på en fönsterruta.
»Nej — han är inte sjuk.»
Mr Pickwick stannade och betraktade sina båda vänner, den ena efter den andra.
»Winkle — Snodgrass», sade mr Pickwick »vad skall detta betyda? Var är vår vän? Vad har hänt? Tala — jag besvär, Jag uppmanar — ja, jag befaller er, tala!»
