synen och målet hade återvänt, hade hon förlorat förståndet, yrade vilt och ursinnigt.
»Hon dog den följande dagen. Den vithårige, gamle mannen följde henne till graven, och de tre stolta bröderna fällde en tår över det känslolösa liket av henne, vars lidanden de under hennes livstid hade åsett med muskler av järn. Allt detta utgjorde en näring för min hemliga förlustelse, och jag skrattade bakom den vita näsduk, som jag höll för mitt ansikte, medan vi foro hem, så att tårarna kommo mig i ansiktet.
»Men ehuru jag hade uppnått min avsikt att döda henne, var jag likväl orolig och förvirrad och märkte, att min hemlighet snart skulle bli känd.
»Jag kommer ihåg — ehuru det är ett av de sista dragen som jag kan komma ihåg; ty nu hopblandar jag verkligheter med mina drömmar, och som jag alltid har så mycket att göra och ständigt har så bråttom här, har jag icke tid att skilja dem från varandra i den sällsamma förvirring, varuti de blivit invecklade — jag kommer ihåg huru jag omsider släppte ut min hemlighet. Ha! ha! jag tycker mig ännu se deras förskräckta blickar och känner huru lätt jag stötte dem ifrån mig och dängde mina knutna nävar i deras bleka ansikten och så flög av som en stormvind, lämnande dem ropande och skrikande långt bakom mig. Jag får jättekrafter, då jag tänker därpå. Se bara huru denna järnstång höjer sig under mitt ursinniga tag! Jag skulle kunna bryta av den som en kvist — men det finnes långa gångar här med många dörrar; jag tror icke att jag kunde hitta ut ur dem, och även om jag kunde det, så är det järnportar nedanför, vilka hållas stängda och tillbommade. De veta vilken slug galning jag varit och äro stolta över att ha mig här för att visa mig.
»Låt mig se; — ja, jag hade varit ute. Det var sent på kvällen, då jag kom hem och fann den stoltaste av de tre bröderna väntande på mig — angelägna affärer, hade han sagt; jag erinrar mig det mycket väl. Jag hatade denne man med en vansinnigs hela hat. Mången gång hade mina fingrar längtat efter att få slita sönder honom. Man sade mig att han var däruppe, och jag skyndade hastigt uppför trappan. Han hade någonting att säga mig mellan fyra ögon. Jag lät betjänten gå. Det var sent, och vi voro allena tillsammans — för första gången.
»Till en början höll jag noga mina ögon ifrån honom; ty jag visste, vad han föga anade — och jag var stolt över denna kunskap — att vanvettets sken glimmade ur dem likt eld. Vi sutto några minuter utan att yttra ett ord. Slutligen talade han. Mitt vilda liv på den sista tiden och de besynnerliga anmärkningar, som jag hade fällt så kort efter hans systers död, voro en förnärmelse för hennes minne. Då han sammanställde flera omständigheter, vilka i början hade undgått hans uppmärksamhet, kom han till den slutsats, att jag hade behandlat henne illa. Han önskade få veta, om han hade rätt uti att antaga, att jag ville sätta en fläck på hennes minne och skymfa hennes familj. Han var skyldig den uniform han har att begära denna förklaring.
»Denne man beklädde en officersplats i armén — en plats, som var köpt för mina pengar och hans systers olycka. Skyldig. Skyldig sin uniform! Sin förnedrings livré. Jag vände mina ögon emot honom — jag kunde icke hjälpa det — men jag sade icke ett ord.
»Jag såg den plötsliga förändring, som kom över honom, då jag sålunda såg på honom. Han var en modig man, men färgen bleknade bort från hans kind, och han drog sin stol tilbaka. Jag drog mig närmare honom, och då jag skrattade — jag var mycket, mycket munter då —— såg jag att han ryste. Jag kände huru vansinnet steg inom mig. Han var rädd för mig.
»“Skurk”, sade jag, “jag lurade ut dig; jag upptäckte dina djävulska ränker emot mig; jag vet att hennes hjärta tillhörde en annan, innan du tvang henne att gifta sig med mig Jag vet det — jag vet det”.
»Han sprang plötsligt upp från sin stol, svängde den i luften och bad mig hålla mig från livet på honom — ty jag lagade, att jag kom honom allt närmare, medan jag talade.
»Jag skrek snarare än talade, ty jag kände stormande passioner sjuda i mina ådror och huru de gamla andarna viskade och frestade mig att riva ut hans hjärta.
“Förbannelse över dig!” skrek jag, i det jag sprang upp och rusade på honom. “Jag dödade henne. Jag är vansinnig. Ned med dig. Blod! blod! jag vill se blod!”
»Med ett slag avvärjde jag stolen, som han i sin förskräckelse slungade emot mig, och jag grep fatt i honom; och med ett tungt brak rullade vi båda på golvet.
»Det var en vacker strid denna; ty han var en högväxt, stark karl, som kämpade för sitt liv, och jag var en kraftfull galning, som törstade efter att förgöra honom. Jag visste
