lumpna avsikten att fördunkla glansen av det odödliga namnet Pickwick, företog sig mr Blotton personligen en resa till Cobham och anmärkte efter sin återkomst helt spetsigt i ett tal i klubben, att han hade talat med den person, av vilken stenen hade blivit köpt; denne man antog visserligen att stenen var gammal, men bestred däremot på det högtidligaste inskriftens ålderdomlighet, eftersom han förklarade, att den hade blivit uthuggen av honom själv under ett sysslolöst ögonblick och för att framställa bokstäver, vilka skulle betyda varken mer eller mindre än de enkla orden: »Bill Stumps, hans märke», samt att mr Stumps, som endast var föga förtrogen med skrivkonsten och snarare lät sig ledas av ordens ljud än av de stränga rättskrivningsreglerna, hade utelämnat det sista »L»-et i sitt dopnamn.
Pickwick-klubben mottog, såsom man kunde vänta sig av ett så upplyst institut, denna förklaring med det förakt som den förtjänade, utstötte den inbilske och illasinnade mr Blotton ur sällskapet och voterade åt mr Pickwick ett par guldglasögon såsom ett bevis på sitt förtroende och sitt bifall, till ersättning varför mr Pickwick lät måla sitt porträtt och hänga upp det i klubbsalen — vilket porträtt han, i förbigående sagt, icke önskade skola förstöras, då han hade blivit några år äldre.
Mr Blotton var utstött, men icke övervunnen. Han skrev likaledes en till de sjutton lärda sällskapen ställd broschyr, som innehöll ett upprepande av den av honom allaredan avlagda förklaringen och som mer än halvt antydde hans åsikt, att bemälda sjutton lärda sällskap voro lika många »humbugs». Som de sjutton lärda sällskapen råkade i harm däröver, utgåvos flera andra broschyrer; de utländska lärda sällskapen korresponderade med de inländska lärda sällskapen; de inländska lärda sällskapen översatte de utländska på engelska; de utländska lärda sällskapen översatte de inländska lärda sällskapens stridsskrifter på alla möjliga tungomål, och på detta sätt började denna berömda, vetenakapliga diskussion, som är så väl bekant under namn av Pickwick-striden.
Men detta lumpna försök att skada mr Pickwick föll tillbaka på dess förtalsjuke upphovsmans huvud. De sjutton lärda sällskapen förklarade enstämmigt den inbilske mr Blotton för en okunnig stackare, och började så att skriva ännu flera avhandlingar än förut. Och ännu den dag, som i dag är, är stenen ett oläsligt minnesmärke över mr Pickwicks storhet och en oförgänglig trofé över hans fienders litenhet.
TOLVTE KAPITLET
BESKRIVER ETT MYCKET VIKTIGT STEG Å MR PICKWICKS SIDA, SOM GÖR EPOK ICKE BLOTT I HANS LIV, UTAN ÄVEN I DENNA HISTORIA
Mr Pickwicks rum vid Goswell-street, ehuru tämligen
inskränkta till antalet, voro icke allenast av ett särdeles nätt
och trevligt slag, utan även synnerligen ägnade till bostad åt
en man med hans snille och observationsförmåga. Hans
salong låg i första våningen utåt gatan, och hans
sängkammare, som låg i andra våningen, hade ävenledes utsikt åt
gatan, så att han, antingen han satt vid sitt skrivbord i
salongen eller stod framför toalettspegeln i sängkammaren,
ständigt hade ett lika gott tillfälle att betrakta
människonaturen i alla de talrika faser den erbjuder på denna icke
mera folkrika än folkliga gata. Hans värdinna, mrs
Bardell — änkan och enda arvtagerskan efter en avliden
tulltjänsteman — var en intagande kvinna med livliga fasoner
och ett behagligt yttre samt begåvad med ett medfött anlag
för kokkonst, som studier och en lång övning utvecklat till en
ovanlig talang. Det fanns varken barn, tjänare eller höns i
huset. De enda personer som för övrigt bodde i huset voro
en stor karl och en liten gosse; den förstnämnde var mrs
Bardells hyresgäst, den senare hennes avkomma.
För var och en, som kände till de nu beskrivna husliga förhållandena och på samma gång var förtrogen med mr Pickwicks beundranvärda lugn och självbehärskning, skulle hans utseende och sätt på morgonen före den dag, till vilken resan till Eatanswill hade blivit utsatt, ha förefallit i hög grad hemlighetsfulla och oförklarliga. Han gick fram och tillbaka i rummet med hastiga steg, stack för var tredje minut huvudet ut genom fönstret, såg oupphörligen på sin klocka och visade många andra tecken till otålighet, som voro högst ovanliga hos honom. Det var tydligt att han hade någonting synnerligen viktigt i sinnet, men vad detta någonting var, hade icke ens själva mrs Bardell varit i stånd att upptäcka.
»Mrs Bardell», sade mr Pickwick slutligen, då denna älskvärda kvinna närmade sig slutet av en förlängd damning av rummet.
