Men böner och förmaningar uträttade lika litet, ty mrs Bardell hade svimmat i mr Pickwicks armar, och innan han fick tid att sätta henne ned i en stol, trädde unge herr Bardell in i rummet, förande in mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass.
Mr Pickwick förmådde varken röra sig eller säga ett ord. Han stod där med sin älskliga börda i sina armar, stirrande själlöst på sina vänners ansikten, utan ringaste försök till igenkännande eller förklaring. De i sin tur stirrade på honom och unge herr Bardell stirrade i sin tur på allesammans.
Pickwickarnes förvåning var så utomordentlig, och mr Pickwicks förvirring så ytterlig, att de möjligen hade kunnat förbliva i samma inbördes ställning, till dess damen återfått sina för ögonblicket flydda sinnen, om icke ett det vackraste och mest rörande uttryck av sonlig ömhet å den lille herr Bardells sida hade kommit emellan och gjort slag i saken. Klädd i en tätt åtsittande dräkt av korderoj, prydd med mässingsknappar av högst betydligt omfång, stod han först vid dörren förvånad och tveksam; men så småningom genomträngdes hans tämligen ensidigt utvecklade själ av det intryck, att hans mor måste ha lidit någon kroppslig skada, och anseende mr Pickwick vara angriparen, gav han till ett förfärligt och knappt mänskligt tjut, rusade framåt med sänkt huvud och började angripa denne odödliga gentleman i rygg och ben med sådana slag och nypningar, varav styrkan i hans arm och häftigheten i hans sinnesuppbrusning gjorde honom mäktig.
»Tag bort den här lilla kanaljen!» sade den förtvivlade mr Pickwick — »han är galen!»
»Vad är det som står på här?» sade de tre med tunghäfta slagne Pickwickarne.
»Det vet jag inte», svarade mr Pickwick snäsigt. »Tag bort pojken!» — (Mr Winkle bar nu den intressanta pojken, som skrek och sprattlade av alla krafter, bort till andra ändan av rummet.) — »Hjälp mig nu att leda den här kvinnan utför trappan.»
»Åh, jag mår bättre nu!» sade mrs Bardell med matt röst.
»Låt mig leda er utför trappan», sade den ständigt ridderlige mr Tupman.
»Tack, sir — tack!» stammade mrs Bardell hysteriskt, och så leddes hon utför trappan, åtföljd av sin ömme son.
»Jag kan inte begripa —», sade mr Pickwick, då hans vän kom tillbaka —»jag kan inte begripa vad som kom åt kvinnan. Jag hade knappast nämnt för henne min avsikt att taga en betjänt i min tjänst, så föll hon i den besynnerliga paroxysm, varuti ni funno henne. Högst besynnerligt!»
»Ja, sannerligen högst besynnerligt!» sade de tre vännerna.
»Försatte mig i en högst löjlig belägenhet», fortfor mr Pickwick.
»Ja, sannerligen högst löjlig!» svarade hans följeslagare, varpå de hostade sakta och betraktade varandra med tveksamma miner.
Detta beteende undgick icke mr Pickwick. Han märkte deras klentrogenhet. De misstänkte honom tydligen.
»Det står en karl ute i förstugan», sade mr Tupman.
»Det är karlen, om vilken jag talat med er», svarade mr Pickwick. »Jag skickade bud till Southwark efter honom i morse. Var god och bed honom stiga in, Snodgrass.»
Mr Snodgrass efterkom uppmaningen, varpå mr Samuel Weller genast inställde sig.
»Ni kommer väl ihåg mig?» sade mr Pickwick.
»Skulle tro det», svarade Samuel med en beskyddande blinkning. »Lustig historia den där; men han var er för slug, inte sant? Han hade allt räven bakom öronen, den där — vasa?»
»Ja, låt nu den där saken vara», sade mr Pickwick hastigt. »Jag har någonting annat att tala med er om. Sitt ned.»
»För det första, fortsatte mr Pickwick, »önska vi att veta om ni har skäl att vara nöjd med er nuvarande kondition.»
»Innan jag svarar på den frågan, go' herrar», svarade mr Weller, »skulle jag för det första gärna vilja veta, om ni har lust att skaffa mig en bättre.»
En solstråle av kärleksfull välvilja spelade på mr Pickwicks anlete, i det han sade:
»Jag har halvt beslutit att själv taga er i min tjänst.»
»Åh, verkligen?» sade Sam.
Mr Pickwick nickade jakande.
»Lön?» frågade Sam.
»Tolv pund om året», svarade mr Pickwick.
»Kläder?»
»Två omgångar.»
»Syssla?»
»Att passa upp mig och resa med de här herrarna.»
