i ena hörnet. Kaminfrisen var dekorerad med ett skrivtyg av trä, innehållande en stump av en penna och ett halvt munlack, en posttabell, en grevskapsbeskrivning utan band och de dödliga kvarlevorna av en forell i en likkista av glas. Atmosfären doftade av tobaksrök, vars dunster hade givit hela rummet och enkannerligen de dammiga, röda gardinerna, som skuggade för fönstren, en tämligen smutsig anstrykning. På skänken voro åtskilliga föremål uppstaplade huller om buller, av vilka de mest framstående voro några högst dunkla flaskor med soja och anjovissås, ett par körhandskar, två eller tre piskor och lika många resschalar, en bricka med knivar och gafflar samt en senapskanna.
Här var det som mr Tupman och mr Snodgrass aftonen efter valet sutto i sällskap med några andra tillfälliga gäster och rökte och drucko.
»Hör nu, mina herrar», sade en tjock och stark karl av vid pass fyrtio års ålder och med bara ett öga — ett mycket klart och svart öga, som blinkade med ett listigt uttryck av skämt och gott lynne — »en skål för våra egna, värda personer! Jag föreslår alltid denna skål för sällskapet, medan jag dricker Marys skål för mig själv. Vasa, Mary?»
»Sköt ni er själv, ni otäcka varelse!» sade uppasserskan, som emellertid icke tycktes vara missnöjd med artigheten.
»Gå inte bort, Mary!» sade den svartögde mannen.
»Se så, låt mig vara, ni oförskämda människa!» sade den unga damen.
»Nåja, det är detsamma», sade den enögde mannen, i det han ropade efter flickan då hon lämnade rummet. »Jag kommer ut strax, Mary. Var inte ledsen, min lilla vän!» Och därpå genomgick han den icke så synnerligt svåra processen att blinka åt hela sällskapet med sitt enda öga, till synnerlig förtjusning för en äldre mansperson med ett smutsigt ansikte och en kritpipa.
»Konstiga varelser, de där kvinnfolken!» sade mannen med det smutsiga ansiktet efter en stunds tystnad.
»Ja, det må ni väl säga!» sade en karl med ett mycket rödbrusigt ansikte bakom en cigarr.
Efter denna stump filosofi uppstod åter en stunds tystnad.
»Det ges allt ändå konstigare varelser än fruntimren här i världen!» sade mannen med det svarta ögat, i det han långsamt stoppade en stor sjöskumspipa med ett utomordentligt rymligt hufvud.
»Är ni gift?» frågade karlen med det smutsiga ansiktet.
»Det kan jag just inte säga att jag är.»
»Kunde just tro det!»
Här råkade karlen med det smutsiga ansiktet i en riktig storm av förtjusning över sitt eget svar, vilken munterhet delades av en man med en mild stämma och ett saktmodigt ansikte, som ständigt gjorde det till sin plikt att hålla med alla.
»Kvinnorna, mina herrar», sade den svärmiske mr Snodgrass, »äro ändå vårt livs stora tröst och stöd.»
»Ja, det är nog sant», sade den saktmodige herrn.
»Ja, när de äro vid gott lynne», anmärkte mannen med det smutsiga ansiktet.
»Ja, mycket rätt!» sade den saktmodige.
»Jag tillbakavisar detta villkor», sade mr Snodgrass, vars tankar mer och mer vände tillbaka till Emilie Wardle; »jag tillbakavisar det med förakt — med förtrytelse. Visa mig den man, som säger någonting mot kvinnan såsom kvinna, och jag förklarar dristeligen, att han inte är någon man.»
Och mr Snodgrass tog sin cigarr ur munnen och slog häftigt i bordet med sin knutna hand.
»Detta är ett gott och sunt argument!» sade den saktmodige herrn.
»Men det innehåller en sats, som jag bestrider», inföll han med det smutsiga ansiktet.
»Ja, kan nog vara en hel hop sanning i vad ni anmärker också, sir», sade den saktmodige herrn.
»Skål, sir!» sade handelsresanden med det enda ögat, i det han gav mr Snodgrass en gillande nick.
Mr Snodgrass mottog artigheten.
»Jag tycker alltid om att höra en god och skarp ordväxling sådan som denna», sade handelsresande; »det gör alltid gott. Men denna lilla tvist om kvinnan erinrar mig om en berättelse, som jag hörde av en gammal onkel till mig och som nyss föranledde mig att säga, att man stundom kan träffa på ännu konstigare varelsen än fruntimren.»
»Jag skulle bra gärna vilja höra den där historien», sade mr Tupman, som nu för första gången öppnade munnen. Han var ständigt lysten efter att öka sitt förråd av erfarenhet.
»Jaså, så att ni önskar det? Nåväl, då ska jag berätta
