mycket trevligt, men det var likväl icke allt; ty en nätt klädd flicka med ett par klara ögon och ett fint smalben bredde en mycket ren och vit duk ut på bordet. Nåväl, detta var också trevligt; men även detta var icke allt; ty i skänkrummet satt vid tebrickan vid det allra nättaste lilla bord, som var draget tätt intill den allra livligaste lilla brasa, en trind och intagande änka om åtta och fyrtio år eller så vid pass, med ett ansikte som var lika trevligt som skänkrummet — vilken änka tydligen var värdinnan i huset och högsta härskarinna över alla dess angenäma ägodelar. Det var endast ett enda som skadade skönheten i denna tavla, och detta var en lång karl — en mycket lång karl — klädd i en brun frack med stora, blanka knappar och med svarta polisonger och vågigt svart hår, som satt och drack te med änkan, och vilken man utan särdeles stort skarpsinne kunde märka vara på god väg att övertala änkan att icke längre förbliva änka, utan medgiva honom privilegiet att sitta i detta skänkrum under hela återstoden av hans levnadsdagar.
»Tom Smart hade för ingen del ett retligt eller avundsamt sinnelag, men huru det nu kom sig, så satte den långa karlen med bruna fracken och blanka knapparna den smula galla, som fanns uti hans organism, i rörelse och gjorde honom ytterst förbittrad, så mycket mera som han från sin plats framför spegeln allt emellanåt kunde märka, att vissa små förtroligheter ägde rum mellan den långa karlen och änkan, vilka nogsamt antydde att den ynnest, i vilken han stod, var lika stor som hans kroppslängd. Tom var en vän av varm punsch — jag vågar till och med säga, att han var en stor vän av varm punsch — och sedan han förvissat sig om att fuxstoet hade blivit väl försett med foder och strö samt han själv förtärt varenda bit av den trevliga varma anrättning änkan med egna händer hade tillagat åt honom, beställde han sig, bara på ett försök, ett glas därav. Om det nu var någonting inom hushållskonstens hela område, som änkan förstod att bättre tillaga än allt annat, så var det just denna samma vara, och det första glaset var så helt och hållet i Tom Smarts smak, att han beställde sig ett till med det minsta möjliga uppehåll. Han beställde sig ännu ett glas och så ännu ett — ja, jag är inte rätt säker på om han inte beställde sig ännu ett till — men ju mera han drack av den varma punschen, desto mera tänkte han på den långa karlen.
»“Fördöme hans oförskämdhet!” sade Tom Smart för sig själv. “Vad har han att göra i det där trevliga skänkrummet? Och en sådan ful lymmel till på köpet!” sade Tom. “Om änkan hade den ringaste smak, skulle hon nog kunna skaffa sig en vackrare karl än den där.”
»Här vandrade Toms ögon från spegelglaset över kaminfrisen till glaset på bordet, och då han märkte, att han började att bli känslosam, tömde han det fjärde punschglaset och beställde det femte.
»Tom Smart, mina herrar, hade ständigt haft mycken lust för värdshusyrket. Det hade länge varit hans ärelystnads mål att stå i ett skänkrum, som tillhörde honom själv, klädd i grön rock, knäbyxor av korderoj och kragstövlar. Sedan han därför vid de två sista punschglasen hade grubblat över huruvida han inte var fullt berättigad att börja gräl med den långa karlen, därför att det hade lyckats denne att vinna den intagande änkans ynnest, kom Tom Smart omsider till den tillfredsställande övertygelsen, att han var en högligen misshandlad och förföljd individ och skulle göra bäst uti att gå till vila.
»Uppför en bred och gammaldags trappa gick den nätta unga flickan framför Tom, skuggande för ljuset med handen för att skydda det mot de luftströmmar, vilka i ett så fantastiskt gammalt hus gott kunde ha haft plats att svänga sig utan att blåsa ut ljuset, men som dock blåste ut det och sålunda gåvo Toms fiender anledning att säga, att det var han och icke vinden som blåste ut ljuset, och att han, medan han låtsade som om han ville blåsa eld i det igen, i själva verket kysste pigan. Detta må nu vara huru som helst; ett annat ljus blev anskaffat och Tom förd genom ett nät av rum och en labyrint av gångar till det rum, som hade blivit inrett till hans mottagande, varefter flickan önskade honom god natt och gick sina färde.
»Det var ett stort och bekvämt rum med djupa väggskåp och en säng, i vilken en hel pension kunde ha fått rum, för att icke tala om ett par ekskåp, som kunde ha rymt en hel krigshärs bagage; men det som i synnerhet gjorde intryck på Toms fantasi, var en underlig, högkarmad stol med barskt utseende, som var utskuren på det mest fantastiska sätt och prydd med en blommig damastkudde, varjämte de runda kulorna på dess ben voro omsorgsfullt invecklade i rött kläde, som om den hade podager i sina tår. Han satte sig framför kaminelden och stirrade en halv timme på den gamla stolen. Fördömda stol! Det var en
