gjorde ett ofantligt uppseende. Den var undertecknad med ett L och åtta stjärnor och utkom ursprungligen i ett fruntimmers-Magasin. Början lydde sålunda:
“Ack, du goda,
lilla groda!
Kan jag utan smärta se dig ligga
och mig flämtande om livet tigga,
dig, som jag så nyss såg taga skutt så pigga?”»
»Mycket vackert!» sade mr Pickwick.
»Ja, och så enkelt!» sade mr Leo Hunter.
»Mycket!» sade mr Pickwick.
»Den följande versen är ännu mera rörande. Skall jag läsa upp den för er?»
»Om ni vill vara så god.»
»Den lyder så här», sade den allvarlige mannen ännu mera allvarligt:
»Ack, du goda,
lilla groda!
Ha väl stygga pojkar dig uppdagat
I det rara träsket och dig jagat,
dig, som ofta kväkt, men aldrig klagat?»
»Vackert uttryckt!» sade mr Pickwick.
»Ja, och alltsammans så slående, sir, alltsammans så slående!» sade mr Leo Hunter; »men ui måste höra mrs Leo Hunter deklamera dem. Hon kan göra full rättvisa åt dem, sir. Hon kommer att deklamera dem i kostym, sir, i morgon förmiddag.»
»I kostym?»
»Ja, som Minerva. Men jag hade så när glömt att nämna det för er; det är en frukost i kostym.»
»Å, bevare mig!» sade mr Pickwick med en blick på sin gestalt. »Jag kan omöjligen —»
»Kan ni inte, sir? Kan ni inte?» utbrast mr Leo Hunter. »Juden Salomon Lukas vid Storgatan har tusentals kostymer av alla möjliga slag. Betänk, sir, bland huru många passande karaktärsmasker ni kan välja: Plato, Zeno, Epikur, Pythagoras — allesammans stiftare av klubbar.»
»Ja, det vet jag», sade mr Pickwick; »men om jag inte vågar mäta mig med dessa store män, fördristar jag mig inte heller att bära deras dräkt.»
Den allvarlige marinen eftersinnade djupt för ett par ögonblick och därpå sade han:
»Vid närmare eftertanke, sir, vet jag inte, om det inte skall bli mrs Leo Hunter en större glädje, att hennes gäster få se en gentleman med er ryktbarhet i hans egen dräkt hellre än i en antagen. Jag tror mig våga att lova ett undantag för er, sir — ja, jag är fullt säker om, att jag vågar att lova det på mrs Leo Hunters vägnar.»
»I sådant fall skall det bli mig ett stort nöje att komma», sade mr Pickwick.
Mr Pickwick tog sin hatt och begav sig till Påfågeln, men mr Winkle hade redan innan han anlände meddelat underrättelsen om kostym-frukosten.
»Mrs Pott kommer med!» voro de första ord, varmed han hälsade sin mästare.
»Gör hon?» sade mr Pickwick.
»Ja, som Apollo», svarade mr Winkle. »Det enda är att Pott har åtskilligt att invända mot tunikan.»
»Han har rätt, han har fullkomligt rätt!» sade mr Pickwick med varmt eftertryck.
»Ja, och hon kommer därför att bära vit sidenklänning, prydd med guldpaljetter.»
»Men man torde då allt få svårt att begripa vad hon skall föreställa», menade mr Snodgrass.
»Det måtte man väl begripa», sade mr Winkle i förtretad ton. »Man kan ju se det på hennes lyra!»
»Ja, det är sant; det glömde jag», sade mr Snodgrass.
»Jag ska kläda ut mig till bandit», tog mr Tupman till orda.
»Till vad?» utbrast mr Pickwick, i det han häftigt ryckte till.
»Till bandit!» svarade mr Tupman milt.
»Det kan väl aldrig vara er mening», sade mr Pickwick med en sträng blick på sin vän, »det kan väl aldrig vara er mening, mr Tupman att styra ut er i en grön sammetsjacka med ett par tvåtumslånga skört?»
»Jo, det är verkligen min mening, sir», svarade mr Tupman med värme. »Och varför skulle det inte vara det, om jag får fråga?»
»Därför, sir», svarade mr Pickwick tämligen hetsigt — »därför att ni är för gammal, sir!»
»För gammal» utbrast mr Tupman.
»Och i fall ni önskar er ännu ett skäl», fortfor mr Pickwick, »så är ni för fet, sir.»