rerna allt ifrån de första tiderna ända till dess försvinnande från jordens yta. Allt detta var vackert och behagligt att skåda, men likväl ett intet i jämförelse med folkmassans rop, då vagnen höll bakom mr Potts droska, vilken droska själv höll utanför mr Potts port, vilken port själv gick upp och framställde den store Pott, kostymerad som en rysk polistjänsteman med en förfärlig knutpiska i handen — en smakfull sinnebild av Eatanswill-Gazettens stränga och väldiga makt och de förfärliga gisselhugg, varmed den tuktade offentliga laster och dårskaper.
»Bravo!» ropade mr Tupman och mr Snodgrass från förstugan, då de blevo varse denna vandrande allegori.
»Bravo!» hördes även mr Pickwick ropa från förstugan.
»Hurra för Pott!» tjöt folkmassan.
Mitt under dessa välkomsthälsningar steg mr Pott upp i droskan, leende med det slags nedlåtande värdighet, som nogsamt visade att han var medveten om sin makt och visste huru han skulle bruka den.
Därpå utträdde ur huset mrs Pott, som helt och hållet skulle ha sett ut som Apollo, om hon icke hade haft klänning på sig, och henne förde mr Winkle, som i sin ljusröda frack omöjligen kunde ha tagits för annat än en sportsman[1], ifall han icke haft en lika stor likhet med en vanlig postiljon. Sist av alla kom mr Picwick, vilken gatpojkarna tilljublade lika starkt bifall som de andra, förmodligen i den förmodan, att hans tätt åtsittande benkläder och damasker utgjorde lämningar från flydda tider; och därpå satte de båda vagnarna å väg framåt mrs Leo Hunters till, med mr Weller (som skulle hjälpa till vid uppassningen) sittande på kuskbocken till den i vilken hans herre befann sig.
Parken, som intog en yta av mer än ett och ett fjärdedels tunnland, var full av människor! Aldrig förr hade man skådat en mera lysande samling av skönhet, elegans och litterär bildning. Där såg man den unga dam, som »gjorde» i poesi åt Eatanswill—Gazetten, i en sultanas dräkt stödja sig på den unge gentlemans arm, vilken »gjorde» i recensioner åt samma tidning, och som var på ett mycket passande sätt iklädd alla en fältmarkalks uniformspersedlar — med undantag av stövlarna. Man såg där en hel skara av snillen, och varje människa med rimliga anspråk skulle ha ansett det för ära nog att möta dem. Men vad än mera var, där voro ett halvt dussin lejon från London — författare, verkliga författare, som hade skrivit hela böcker och sedan låtit trycka dem — och här kunde man se dem vandra omkring som andra vanliga människor, leende och talande — ja, och talande en hel hop nonsens till på köpet förmodligen i den välvilliga avsikten att göra sig begripliga för de simpla odödliga, vilka omgåvo dem. Vidare fanns där en musikkår klädd i pappmössor, fyra utländska sångare i deras nationldräkt samt ett dussin för tillfället hyrda uppassare även i nationldräkt, och denna tämligen smutsig. Men framför allt var där mrs Leo Hunter, som, kostymerad såsom Minerva mottog sällskapet och svällde av stolthet och förtjusning vid tanke på att hon samlat omkring sig alla dessa utmärkta individer.
»Mr Pickwick, madame!» sade en betjänt, då besagde herre, med hatten i handen och rövaren under den ena armen och trubaduren under den andra, närmade sig den presiderande gudinnan.
»Huru! — var?» utropade mrs Leo Hunters och for upp med en något affekterad överraskning.
»Här!» sade mr Pickwick.
»Är det möjligt att jag verkligen har den glädjen att se framför mig mr Pickwick själv?» jublade mrs Leo Hunter.
»Ja, ingen annan, min nådiga», svarade mr Pickwick med en mycket djup bugning. »Tillåt mig att presentera mina vänner — mr Tupman — mr Winkle — mr Snodgrass — för författarinnan av “Den Döende Grodan”!»
»Mr Pickwick», sade mrs Leo Hunter, »jag måste taga det löftet av er, att ni inte under hela dagen viker från min sida. Här finnas flera hundra människor, vilka jag måste presentera för er.»
»Ni är alltför god, min fru!» sade mr Pickwick.
»För det första ha vi här mina små flickor; jag hade så när glömt dem», sade Minerva, i det hon likgiltigt pekade på ett par fullvuxna, unga damer, av vilka den ena tycktes vara vid pass tjugo år och den andra ett eller par år äldre, och som voro iklädda mycket ungdomliga kostymer; men om detta var för att få dem själva eller deras mamma att se yngre ut, därom underrättar oss mr Pickwick icke uttryckligen.
»De äro mycket vackra», sade mr Pickwick, i det de unga damerna vände sig bort, sedan de blivit presenterade.
- ↑ Vid rävjakterna i England äro alla gentlemän-ryttarna klädda i röda frackar.
