positör, och kompositörer högst sällan kunna sjunga sin egen musik — och icke andras heller, för övrigt. Detta efterföljdes av att mrs Leo Hunters deklamerade sitt famösa ode till en Döende Groda, som begärdes da capo och som skulle ha begärts da capo ännu en gång, om icke flertalet av gästerna, som tyckte att det nu var hög tid på att få något att äta, hade förklarat, att det vore högst opassande att på sådant sätt missbruka mrs Hunters välvilja. Då därför mrs Leo Hunter förklarade sig mycket villig att deklamera stycket om igen, ville hennes kärleksfulla och omtänksamma vänner alldeles icke höra talas därom, och då dörren till matsalen öppnades, skyndade alla de, som hade varit där förut, dit in med den största möjliga skyndsamhet, emedan mrs Leo Hunter alltid hade för vana att utfärda bjudningskort till hundra och att icke sätta fram mat för mer än femtio, eller med andra ord, att endast fodra de egentliga lejonen och låta de andra djuren sörja för sig själva.
Mrs Leon Hunter såg sig triumferande omkring. Greve Smorltork var sysselsatt med att anteckna fatens innehåll; mr Tupman bjöd med ett behag, vartill aldrig någon rövare före honom visat maken, omkring hummersallad åt åtskilliga lejoninnor; mr Snodgrass var, sedan han stuckit ut den unge gentleman, som i Eatanswill-Gazetten plägade sticka ihjäl författarna, invecklad i en livlig diskurs med den unga dam, som gjorde i poesi i samma tidning, och mr Pickwick var sysselsatt med att göra sig behaglig för alla. Ingenting tycktes fattas för att göra den utsökta cirkeln komplett, då mr Leo Hunter — vars befattning det vid dylika tillfällen var att stå vid dörren och språka med mindre framstående personer — plötsligt utropade:
»Min söta vän, här ha vi mr Charles Fitz-Marshall!»
»Nå, det var då för väl!» sade mrs Leon Hunter. »Jag har längtat efter honom så mycket. Var så god och lämna plats, så att mr Fitz-Marshall kommer fram! Min söta vän, säg till mr Fitz-Marshall att han genast kommer upp till mig, så att jag får gräla på honom för att han kommer så sent!»
»Kommer, min nådigaste!» ropade en röst — »så fort jag kan — massa med människor — fullt ruin — svårt arbete — mycket!»
Mr Pickwicks kniv och gaffel föllo ur hans hand. Han stirrade över bordet på mr Tupman, som ävenledes hade släppt sin kniv och gaffel och såg ut som om han när som helst vore färdig att sjunka under golvet.
»Ah!» ropade rösten, under det dess ägare banade sig väg mellan de minst fem och tjugo turkar, officerare, kavaljerer och Carl Stuartar, som befunno sig mellan honom och bordet. »Riktig mangel — Bakers patent — inte ett veck i min frack efter all denna tryckning — kunde få mitt linne städat medan jag trängde mig fram — ha, ha! inte så dåligt infall! — underligt emellertid att få det manglat, medan man har det på kroppen — besvärlig operation — mycket!»
Med dessa avbrutna ord banade sig en ung man, klädd som sjöofficer, väg fram till bordet och visade de förvånade Pickwickarne mr Alfred Jingles egenhändiga anlete och gestalt.
Förbrytaren fick nätt och jämnt tid att fatta mrs Leo Hunters framräckta hand, då hans blick mötte mr Pickwicks förtrytsamma ögonglober.
»Stopp!» sade Jingle. »Glömde totalt — sade inte besked åt postiljonen — måste ge honom det genast — tillbaka om en minut!»
»Betjänten eller min man kan göra det, mr Fitz-Marshall!» sade mrs Leo Hunter.
»Nej, nej — duger inte — ska inte dröja länge — tvärt tillbaka!» svarade Jingle och försvann med dessa ord bland hopen.
»Tillåter ni mig att fråga, min fru», sade den uppbragte mr Pickwick, i det han reste sig upp från sin stol, »Vilken denne unge man är och var han bor?»
»Han är en gentleman med förmögenhet, mr Pickwick», sade mrs Leo Hunter, »Vilken jag med stort nöje ska presentera för er. Greven ska bli förtjust i honom.»
»Ja, ja», sade mr Pickwick. »Hans bostad —»
»Är för närvarande på Ängeln i Bury.»
»I Bury?»
»I Bury St. Edmunds, inte långt härifrån. Men, min bäste mr Pickwick, ni vill väl inte lämna oss? Nej, mr Pickwick, ni får sannerligen inte tänka på att gå så snart.»
Men långt innan mrs Leo Hunter talat ut hade mr Pickwick arbetat sig fram genom trängseln och kommit ut i trädgården, där han kort därefter upphanns av mr Tupman, som hade följt sin vän tätt i spåren.
»Det tjänar ingenting till», sade mr Tupman. »Han är borta.»
»Jag vet det», sade mr Pickwick, »och jag ämnar följa efter honom.»
