Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs

»Följa efter honom? Vart då?» frågade mr Tupman.

»Till Ängeln i Bury», svarade mr Pickwick ivrigt. »Vem kan veta vem han bedrager där? Han har en gång bedragit en hederlig man, och vi äro den oskyldiga orsaken därtill. Han ska inte göra om det, så vida jag kan hindra det; jag skall demaskera honom. Sam! Var är min betjänt?»

»Här är han, sir!» sade mr Weller, i det han trädde fram från ett ensligt ställe, där han hade haft ett samtal med en butelj madeira, vilken han för en eller ett par timmar sedan hade avlägsnat från frukostbordet. »Här är er betjänt, sir. Stolt över titeln, som Levande Skelettet sa', när di visa'n»

»Följ genast med mig!» sade mr Pickwick. »Tupman, om jag stannar i Bury, så kan ni komma till mig, då jag skriver. Till dess, farväl!»

Invändningar voro fruktlösa; mr Pickwick var upphetsad, och hans beslut var fattat. Mr Tupman återvände till sitt sällskap och hade en timme senare dränkt varje minne av mr Alfred Jingle eller mr Charles Fitz-Marshall i en livande kadrilj och en butelj champagne. Vid denna tid lade mr Pickwick och Sam Weller, sittande utanpå en diligens, med varje minut ett kortare avstånd mellan sig och den goda gamla staden Bury St. Edmunds.



SEXTONDE KAPITLET.

ALLT FÖR FULLT AV ÄVENTYR FÖR ATT KUNNA I KORTHET BESKRIVAS.


Det finnes ingen månad under hela året, i vilken naturen har ett vackrare utseende än i augusti. Våren har många skönheter, och maj är en frisk och blomstrande månad, men denna årstids behag förhöjas genom den motsats, de bilda mot vintern. Augusti har ingen sådan fördel. Den kommer medan man icke erinrar sig annat än en klar himmel, gröna fält och doftande blommor — då minnet av snö, is och kall blåst försvunnit lika fullständigt som de själva försvunnit från jorden — men vilken angenäm årstid är den icke detta oaktat! Trädgårdar och sädesfält genljuda av arbetets sorl; träden böja sig under de rika klungor av frukt, som nedtynga deras grenar till jorden, och säden, som är uppsatt i vackra skylar eller svajar hit och dit för varje vindfläkt, som far fram däröver, liksom om den längtade efter lien, färgar landskapet med ett gyllene skimmer. En mild mjukhet tyckes vila över jorden; årstidens inflytande tyckes utsträcka sig till själva skrindan, vars långsamma rörelse över den väl skurna åkern endast märkes av ögat, utan att träffa örat med något skärande ljud.

Intrycket av en sådan scen som denna var icke förspillt på mr Pickwicks väldanade sinne. Fast i sitt beslut att blotta den nedrige Jingles verkliga karaktär, var helst han sökte verkställa sina skändliga planer, satt han till en början tyst och grubblande och övervägde, genom vilka medel han bäst skulle kunna uppnå sitt syfte. Så småningom vändes hans uppmärksamhet mer och mer på de honom omgivande föremålen, och slutligen kände han sig så upplivad av resan, som om denna blivit företagen av den angenämaste anledning i världen.

»Vacker utsikt, Sam!» sade mr Pickwick.

»Överträffar vida skorstenarna», svarade mr Weller och tog åt hatten.

»Du har väl knappast sett något annat än skorstenar och kalk och tegel i alla dina dagar, Sam?» sade mr Pickwick med ett leende.

»Jag har inte alltid varit borstare, sir», sade mr Weller med en skakning på huvudet. »Jag var en gång formanspojke.»

»När var det?» frågade mr Pickwick.

»Det var då jag kastades huvudstupa ut i världen för att hoppa bock över dess mödor och besvärligheter», svarade Sam. »Först kom jag i tjänst hos en forman, se'n blev jag springpojke och slutligen borstare. Nu är jag en herremans betjänt. Jag blir kanske själv en vacker dag en herre med en pipa i mun och ett lusthus bak i trädgården. Vem vet? Jag för min del skulle åtminstone inte bli överraskad om så skedde.»

»Du är minsann en riktig filosof, Sam!» sade mr Pickwick.

»Det ligger i släkten, skulle jag tro, sir», svarade mr Weller. »Far min själv är ett stycke ditåt. När styvmor min grälar på honom, så visslar han. Blir hon liksom en smula häftig och bryter sönder pipan, så går han ut och köper en ny. Nu börjar hon att skrika högt och får kramp och tocke där; men han sitter bara helt lugnt tills hon kommer sig igen. Är inte det filosofi, sir?»