Hwar fås de Hieltar nu, för hwilka fordomdags De största makter skälfwt och Monarchier skrämdes? Så snart en Torstenson, en Horn, ell’ Baner nämdes J upbrått wara, ell’ at färdig stå til slags, Hwad fästning torde så på wall och murar pocka, Som icke deße lärt sig ned til marken bocka.
Det är i sanning så! dock de som häruti För wida wilja gå, och alt sitt rökwärk bara Til dera ros, som för oß lefwat, ämna spara, De finna ofta smak i det som är förbi, Af orsak, at ibland ett mulit sinne-lag Dem deras werld och tid fördunklat föreställer, Jbland, at lyckan dem ei fyllest fogar, eller, För det Hon androm giör för mycket til behag; Ty är man mästedels at prisa dem benägen, Som utagerat ha’ och ingom stå i wägen;
Men härutinnan sker wårt Swea sielf förnär, Som Hieltars Moder är och hedras will därföre, När wi af henne en så orklös Moder giöre, Som obeqwämlig til sin förra syßla är, Af ålder, tröghet, ell’ af oförmögenhet, Så dugse foster ei mer mächtar af sig föda, Af dem hon kunde sig berömma, wore döda, Där werlden öfwer alt dock wederspelet wet, Och wåra fiender förnimma fått med skada, Hur’ hett de senare dem hint som tidast bada;
Af deße senare, ses åter en i dag, Til allmän saknad här bli beddad under jorden; En, den af Konung CARL til örlig öfwat worden, Lär inte Hiälte-namn förwägras, menar jag, En, den när Konung CARL än mot, än med försökt, Lärt med en näfwa folck en tahlrik häär förstöra, Omöjligheter lärt til idel lekwerk giöra, Tils segerwinning blef igenom seger ökt;
