Den Höfding, hwilken slikt har hulpit til förrätta, Brås sannerlig på dem som segrat ha’ för dätta.
För ett odödligt namn, för några Lager-blad, Jgenom eld och udd sig oförfärat wåga, Där til wil ingen pilt af sömnig ande dåga, En wekling stundar ei til sådan Heders-grad; Men när en Torstenson, i waggan nästan får En känning, huru dyrt förwärfwade och store Hans fäders Wapne-frägd och krigs förtienster wore, En åtrå til beröm hwar ådra genomgår, Tils Han, sig sielfwan nögd af wälförhållan finner, Och ährans ändemål sig til belöning winner:
Fast dygden i sig sielf en wiß belöning är, Den för sin egen skull allenast wil wärderas, Dock hindras ingen, som af henne ses regeras, För hennes skull igen, at hålla ähran kiär; Wår saligt döda har emellan deße twå, Sin kiärlek så fördelt, at dygden sielf bekänner, Sig ha’ förlorat den af sina Hiälte-Wänner, Hwars tapperhet och wett hon kunnat lita på, Och ähran, hwilken lell tedt Honom mycken hyllest, Beklagar, at hon ei har hunnit giöra fyllest.
Nu sen Hans strid och tid så öfwerstånden är, At Han där oppe fått sin Segerkrona bära, Har Han i werlden ock mer intet til begära, Än at få hwila sig sin Far och Farfar nähr, Sin Farfar, hwilkens glantz Han speglat sig uti, Des Äreminne sig för största prydning skattat, En lika lefnads-art utkårat och omfattat, På det Han honom lik, som närmast finge bli, Hwars Grifte-dör Han ock, sen Torstensöner brista, Med Heder och beröm får stänga som den sidsta.
