Then tid, den korta tid, som smyger bort emellan The hädanlednas och wår egen hädanferd, Är ingen långlig sorg ei ängzlig klagan werd, När wi med sundt begrep oß retzlig föreställa’n.
Sant är, at döden giör uppå wårt lif en ända; Men ändar jemte thet och all’ wår uselhet, Samt giör begynnelsen til then lycksalighet, Tijt ingen annars kan, än genom döden lända.
Wårt goda ryckte sielf, thet man med mycken möda, Och mången tröttsam swett, omsider wunnit har, Är utan säkerhet, har inte wißt förswar, Så länge wi ännu ei räknas bland the döda.
Om någonthera del tå skulle för oß brista, Antingen then, som giör oß rikare på åhr; Ell’ then, hwaraf wårt namn sig säkrast rikta får, Säj, hwilkentera del wi helre wille mista?
Wår saligt döde PROBST har saknat ingenthera, Ju närmare Hans åhr til högsta måhlet nått, Ju större witzord har Hans wälförhålland’ fått, Hans ålder wördades, Hans seder dubbelt mehra.
En oskrymtachtig nijt om HERrans Ord och Lära, En lefnad, then i alt ther efter lämpat war, En trägen Embets-flit then ro och sömn förtar, För en, then om sin hiord sorgfällig wård skal bära.
En lärdom företedd med ordelag som pryda, Ett redigt uttal fult med nyttig kännedom, Ther har wår Salige sig nogast winnlagt om, Doch altid mäst om thet, som mer haft til betyda.
Hwad under är thet tå, om af så många munnar, Hans ryckte med beröm kring wida wägnar för’s? At allestädes hwar Hans minne nämnas hör’s, Man alt hwad lofwärdt är om Hans Person förkunnar.
