Wår werld hur’ led hon är, doch diärfs hon icke dölja, Thet pris, som dygdens folck med rätta kommer til; Fast minsta delen ett med theßa giöra will, Will under dygdens hamn doch hwar och en sig hölja.
Så må en dygdig tå, för then han är, paßera, Och tyckes mig at en, som lychtat sina dar, Och lemnat efter sig ett allmänt loford qwar, Har, hwad här ägas kan, sen man ei är här mehra.
Fast Solen, sedan hon ifrån oß afsked tagit, En längtan efter sig i stället lemnat har; Doch längtar Alingzåhs och thes Församlingar, Förgäfwes efter then, som döden nederslagit.
Allenast döden fick ei mehr än utan-skalet, Hans Siäl, som wara fanns af Himmelsk Ätt och art, Tog til sin rätta Hamn en salig hädanfart, Hwar hon nu, Englom lik, förökar Engla tahlet.
