Upmuntran Til GUDS Lof. 1683.
1. GUD, hwilkens höga mackt och stora underting, Hwad lijf och anda har, ewinnerlig bör prisa, Och af en ödmiuk plicht sin hörsamhet bewisa, At sprida ut Ditt lof all wida werlden kring.
2. Dig alla Englars Häär och hela Himlens lopp, Så Solens klara glantz, som Månans bleka prydna, Och Stiernor utan tal af underdånig lydna, Med bästa sammanliud berömlig höija opp.
3. Ty kom och du min Siäl, stäm in med denna Chor, Som HERrans godhets wärck i tacksamt minne bära, Swäng andachts-wingen opp, lät denne hoop dig lära, Hur’ man rätt wörda bör, GUD som i högden bor;
4. Den dig så mycket godt af ymnog nåd betedt, Den för otaligt ondt dig hijt til dags bewarat, Och med en sundan kropp, en wettig Siäl har parat, Ja, hwad det högsta är, ett Himmelskt arf beredt.
5. Hwar finner jag nu ord, som fogligt lämpa sig, Hwar tager jag förstånd tilbörligt at förkunna, Hwad mig Din mildhet skänckt, Din gunst wil framgent unna. Neij! jag står gierna til, det är omöjelig,
