Men lät mig däremot i tacksamt hierta giömma, Påmin mig alt för ett Hans pennas Underkrafft, De Himmel-lärde ord, där Andans tröst är hemma, Och alt det Siälegagn jag af Hans Skriffter haft;
Så kan jag, utan til Hans dyra namn at röra, Mitt föresatte måhl, och det jag syfftar, nå; At siunga Solens pris, är icke allas giöra, Som wärma, lius och lif af hennes stråhlar få;
Dock töfwa, tils jag rätt mig än en gång besinner, Han är med mitt beröm, det wet Jag, intet tient, Ho wet, om likwäl han så illa lyda finner, Den tacksamhet den Han i Swerge intet wänt,
Jag will ei tid, ei flit, ell’ ord förgäfwes spilla; Han sielf är, den sitt nambn ewärdligt wärde gier, Dock kan jag heller ei alldeles tiga stilla, Och dölja hwad min Siäl samt alla sinnen rör;
Jag twiflar om det just lär KINGO mißbehaga, Där Han en rad ell’ twå af mina händer seer, Han wåller, at jag slikt mig dristar företaga, Jag wore eljest än så tyst som nånsin förr.
Ty må jag hinderlöst för werlden här bekiänna, Nu sedan jag min håg på rim och Verser lagt, At en förborgad krafft utaf Hans lärde penna, Mig första gången rätt uppå de tanckar bracht,
At se’n jag ägarin af KINGOS Sånger blifwit, Och deras wärdighet tilbörligt skatta wist, Mäst hwad de fremmande berömde Skalder skrifwit, Utaf sin förra smak, en ymnog del har mist;
Man ser mig sällan mer så ifrigt efterleta, Hwari de gamlas konst och största drift består, Ell’ om de senare sig bättre finna weta, Och hwarutinnan en den andra öfwergår,
