Och fast jag stundom än at läsa är benägen, Hwad jag för detta liuft och mer än sinrikt fann, Hur’ wida Seneca och flera banat wägen, På den Corneille se’n, dem lyckligt öfwer hann;
Hur’ lärdt Marino tidt om lätta saker sungit, Hwad Mandom Tasso in i söta rijm har bracht, Hur’ gierna Boileau på sina landsmän stungit, Cats til de Sijnas gagn all möglig winning lagt;
Dock blir det sidst derwid, berömde Skallde-Skara, För Ehrt priswärda namn går ewigheten god, Man torde mindre öm om Edra saker wara, Så framt man öfweralt, hwad KINGO skref, förstod;
J kunnen, som jag wet, ett wälstält Sinne nöija, Ehr konst är ähra wärd så länge lyckan ler, Och kan en otamd art, til bättre seder böija, Men aldrig resa opp en Siäl som ligger ner;
Fast Eld och Himmel mäst de lärda bladen pryda, Och wisa i hwar rad, sitt salt och liuflighet, Dock fins där större lius och glantz på KINGOS sida, Han har en lått förut, den jag ei nämbna wet,
Och hwad, för wördnad skull, jag mera osagd lembnar, Alt nog, at Clio mig så wida öfwertalt; Men efter som hon sielf min urseckt giöra ämbnar, Har jag at sluta med, här deße rader walt;
Ho KINGO det beröm, som han förtient, wil gifwa, At Han i konst, i wett, i oförlijcklig kraft, J lycklig färdighet, på bundit sätt at skrifwa, Uti sitt Modersmåhl sin makan aldrig haft,
Den måste ock därhos i liuset weta ställa, Hur’ hans uplyste Wett beqwemlig medel fant, At Danskan, mehr än förr, i Swerge syntes gälla, Och lydde mera liuft, än det war fordom want.
