THalia, den mig mer än en gång förebrådt, För det hon funnit mig så håg- och skötzlös wara, At se’n jag länge drögt’, jag än i twifwel stådt, Om jag uppå Ehrt bref Herr Grefwe skulle swara.
Brast helt förtörnat ut; hwad heder west du mig, För det jag af Hans hand, dig kom ett bref til wäga, Där Han tilbiuder först, och se’n anmodar dig, At få igenom bref, bekantskap med dig pläga;
Hur’ har Jag kunnat tro? Hur’ har Jag kunnat wänt? At mot slikt tilbåd du ei annars lärt dig skicka, Säg, om hos någon ann’ slikt groft förseende hänt? Hwad du om dens maner til lefwa, skulle tycka;
Jag menar det war du, hos den hwart rijm, hwar rad, Som af Gref GYLLENBORGS berömde penna flutit, En slik högacktning wålt, en tancka kommit stad, Den mången ock bland oß på Helicon förtrutit,
Men wil tu stanna där, besynnerlig när den, Hwars wett och wärdighet, du uti tanckar wördar, På så anständigt wijs, dig önskar ha’ til wän, Och eljest utom deß, altzingen ting påbördar;
De Sinnen, hwilckas drift syns falla uppå ett, Och hwilkas böijelser man håller wara lika, Dem har i allan tid man lika sielfmant sedt, Til wänskap mellan sig af infödd åtrå fika;
Hur’ ofta prisar du, och nämbner deras nambn, Som fordom giordt sig nambn, med det de kunnat dichta? Du söker ju med flit, om du med deras hambn, Än sällskap finge ha’ och wänskap kunde stichta;
Men är din inre håg, så ganska krafftigt bögd, Til Skald och Skalder konst, hur’ kan jag nånsin fatta, At du wår GYLLENBORG med intet swar förnögt? Wår GYLLENBORG, den du hant aldrig fyllest skatta;