Wijs någon, den så ung, så mogna saker dref? Den med så mycken eld, med makan upwäckt anda, Med utwald täcka ord, de skönsta infall skref, Och salt och liuflighet så tienligt wet at blanda,
Det wore dina ord, så tidt det tienligt fans, At hwar det elliest galt om swenska Verser dömma, De kraft- och sinrikste, de bästa wore Hans, Och aldrig leddes du CARL GYLLENBORG berömma;
Men kiäre, säg mig rätt? Hwad giäll jag råkar på? En art af Bondeblygd lär läggia dig i öra, Ett Qwinfolck slätt och rätt bör sig ei understå, Med Herrar wäxla bref, med Grefwar wänskap giöra,
At ofta fara wärdt, och sällan rådligt fins, Sig wänta den til wän, hwars Stånd och wilkor större, Där näpplig en som hög, en sämbre wänskap mins; Men lyd tu mig och skrif, och jag will stå derföre.
Herr Grefwe det är sant, at jag ei dristig tordt Gudinnan uti alt hwad hon befalte lyda, Ändock jag mig om Ehr, den tanckan altid giordt, At J hwad hon befalt för intet feel lär tyda,
Jag will i medlertid otaligt mycket godt, På resan med Ehr först, och sedan framgent önska, Och at det loford J här hemma allmänt fådt, Därute fyllest må til hwars förundran grönska;
At lyckan äfwenwäl i det som hon förmår, Ehr wägen gunstigt må til stora framsteg bahna, Där Ehr förmåga rätt sin fulla utrymbd får, Den intet ärnad syns wid middelmåttan stahna.
