Kiärligt paras, och de små Med ei mindre kärlek syta, Ach hwad lycka! Men ändå, Jcke nogsam stor, at byta
Mot de wilkor, mot de dar, Som Jag nöt, och nu förlorat, Och den heder som Jag har, Af dens ynnest som mig korat
Fram för andra Foglar, ut, Sig til tijdfördrif och löije, Fast ett nästan snöpligt slut, Hastigt slöt mitt förra nöije.
Örnen yfs för det at han, Gunst hos Öfwer-Guden funnit; Hos Gudinnan har en an, Stiärten full med Ögon wunnit,
Dufwan Fröijas fölljeslag, Wet, och wisar hwad hon giäller; Stolte Foglar, tro’n at Jag, När min Fröken wistats heller.
Blef J lidna här och där, Wålte Fröijas blinda Gåße, Twärt emot den lefwa lär, Som will täckas Fröken Posse,
Hennes Gåfwor, Hennes wett, Kan och törs Jag icke prisa, Medan Hennes sedighet Jcke helften ärnar wisa.
Skiöna Fröken! saknas Jag? Och kan ytterst bönhörd wara Släppen pigan än i dag, Lät den plumpa leskan fara.
