Hur’ wida det kan ske at på förståndets wägnar, Man mer ell’ mindre lius åt Qwinno-könet ägnar.
Där må de täflas om, jag käpplar aldrig giärna, Ho wet, om icke de som ta oß i förswar, En ann beskaffenhet befinna hos wår hjärna, Än den som Plato ell’ hans Lär-Swänn efterfar, Ty deße unna oß ett skymt af lius allena, En stympat kännedom och infall som gemena:
Lät wara at så är, som deße Herrar gißa, At icke wi som de alt lönligt hitta på, At icke wi som de oß högst i luften hißa, Ell’ längst i diupen sänckt, naturen eftergå; Ändock Historien oß Fruentimber wisar, Dem hon så högt som dem, för samma kundskap prisar.
Lät wara at wår kropp är fatt, som de berätta, Med mycken fuchtighet bland swaga kraffter mängd, Hwad går det Siälen an, hwad paßar hon på detta? Hon rörs deß mera wigt, är nästan mindre stängd, Hwad styrckan kommer wid, den må wi ey begiära, Det gäller föga på at orka konsten bära.
Hwad meen ell’ hinder kan oß fuchtigheten giöra? Den är ju, som jag hört, ett ämne hwaruti, Som i ett lijm, en slijm, ell’ annan seger röra, De första bilder ell’ Ideer börja bli, Skal fuchtigheten lius hos wåra ögon wålla, Men från förståndet, sken och klarhet återhålla?
Det må jag aldrig tro! doch måste ingen döma, Som wille jag med flit upäggia alt mitt kön, At hoptals fara stad, i stellet til at söma, At twista längtz och twärtz om alla sanningz-rön, Nei nei, jag åtrår ei at lämna dem så sluga, Men blott at låta se, hwar til de kunde duga:
