Men skönt dem hwarken lust ell’ redskap kunde fela, At hinna ju så långt som Mänren hunnit gå, Dock är ei alt så lätt, de klintar som för stehla, Bestigas sällan ell’ bestigas man af få; Man tål ei Qwinfolck stort som efter Månen skytta, Och bland sitt Husgeråd, Tub, Glob, och måttstafw’ flytta.
Den tid är längst förbi då slika Qwinfolck giälde, Bäst är för oß at gå en mera sedig bahn, För begge Könen se wi wißa gränser stälde, Från urmins tider är man redan där wid wahn, Jag gillar wanan, och är nögd med skiljemuren, Ty begge ha’, så nähr, en ålder med naturen.
Alt hwad oß illa klär, det kunn’ wi snarast mista, Och unna Männren at behålla öfwerhand, J höga Scholorne, där må de tas och twista, Snart, om det toma, snart, om alle sole-grand, Wi nöta tiden bort i tysthet, bland de tysta, Dock icke altid bäst med spinna eller nysta.
Fast det berömligt är och gagnligt yttermera, Fins lijkwäl mången stund som äskar högre drifft, När som jag tröttnar wid i huset kring spassera, Så tar jag til en bok ell’ grundar på en skrifft, Fast många månars tid gå bort, för än en tima Kan fås, i hwilken jag, mig roa får med rima.
Fru Wattrang, som mig tycks, är Ehrt maner til lefwa, J många stycken lijkt mitt lefwernes maner, Oß fäster begge twå wår Hus-beställningz wefwa, Och bry oß föga om hwad som hos andra sker, J stora sällskap ha’ wi litet blitt bekante, Än mindre, dem ibland, som hållas för galante.
Om jag af medfödd drifft för ro skull stundom rimar, Ehr böijelse syns klar af Edert målerij, Fast konsten oß ibland har kostat några timar, Man kan på bättre wis ei oförgäten bli,
