GUD ware tack, som mig den nåden täcktz förläna! At jag, som kunde än fåfängligheten tiena, Och mången sälsam krok kring werldens willgång slå, Har hunnit til mitt mål, förr än jag hint bli grå.
Jag som i all min tid haft lust at efterspörja, Hwar sanning legat dold, som elden i sin mörja, Ser här naturens bok, som öpen för mig stält, J Siöar, Berg och Skog, i Dälder, Mark och Fält.
Här mår jag som en Kung, här rår jag öfwer alla, Men ingen öfwer mig, här har jag til befalla Ei fint ell’ höflat folck, där paß jag föga på, Först de sitt åkerbruk ell’ fiskebragd förstå.
Här får jag runt ell’ tunt, hwem mig behagar, pläga, Mitt tahl behöfwer jag på ingen Gullwigt wäga; Ell’ wänta som jag förr kan hända warit wan, At man med höfligt krus mig hemligt ger åt fan.
Tror någon, at jag stort om Medvi är förlägen? Ell’ någons winst förnär wil sittia där i wägen, Sen Jag mång hälsobrunn på egna ägor har, Som springer lika stridt och rinner lika klar.
Hwar jag ei rätt och slätt allenast, torsten släcker, Ell’ hwilkens Swafweldunst blått lust til maten wäcker, Men den och hälsan kan behålla i sitt skick, Och, hwar som krämpor fins, bestå en läkedrick.
Får Jag man här med fred i marken så och ärja, Och obehindrat se’n, när tid är, säden bärga; Så skal jag föga mer här efter bry mig om, Hwad som från Stockholm hörs, ell’ hwad som sker i Rom.
Här efter will jag sielf mig hel och hållen äga, Min lycka annars ei än mot min frihet wäga. All’ ährdryg Tankeswärm will jag ur hågen slå, Alt fåfängt fik och släp med föttren trampa på.
