Jag ser imedlertid Högädelborne Herrar, Samt af de flere Stånd utwalde Herrdagsmän, Hur’ dag från dag ty wärr! mitt tilstånd sig förwärrar, Men som en ringa Rest af lönen står igen, För min framledne Man; ty wil Jag mig förmoda, At Ehr wälwillighet mig lembnar den til goda.
Hwar Swensk som läsa kan, wet at Jag gierna skrifwer, Jag tilstår mig ock ha, som oftast smak däri, Dock hwad mig denne gång som mäst til rimen drifwer, Är, at Jag medelst dem så lycklig tror mig bli, At de Ehr nu som förr behagligt måtte täckas, Och J til någon gunst för Ehr Skaldinna wäckas,
Ett skrämer mig ändå, förnämligast min lycka, Den mehrendels, som Jag, stått alt för ett i knut, Och deßförutan tycks Compassen mig förrycka, En Punct som fins och ses i förra Herrda’ns slut, En Punct som will åt dem, som wänt igen at tiena. Samt det de ha förtient, sitt afskiedz-paß förläna.
Men Herrar! alt mitt Hopp har Jag näst GUD til Eder, Ty Ehrt uplyste Wett lär lättlig finna på, Hwad wägar som kan gies at frija Stadgans heder, Dock så, at ömhet ock derjemte rum kan få, Emedan lagen sielf med billigheten sämjes, Och högsta rätten tidt med Gunstbetygan främjes.
Ho wet hwad sådan Gunst uti de ådrar stela, För kraftig werckan har, kan skie Jag än en gång, Med rychtet stämmer in för menigheten hela, Och mig erkienslig ter med någon wärdig sång, Åt den man allmänt sig i långa tider fägnar, Och tackar, se’n Jag all, Ehr än på mina wägnar.
