Klagan och Tröst/ Emot Den omilda Lyckan.
HWad hielper mig at Jag så ängsligt qwider, Mitt Hierta tär, och mina händer wrider, Uprepar dag och natt, min ogemena nöd; Min ögon jämt med gråt, med suckar lufften fyller, Min bästa ålders tijd i sådant qwal förspiller? Som kortar af mitt lif och skyndar til min död, Hwad gagnar det? När Jag dock måst erfahra At ödet ey dermed tilfredz will wara Och lyckan intet deraf blidkas kan; At Himlen mig ännu med flera plågor hotar, Och all min trägna bön med awigt genswar motar, Tar grymhets Egenskap emot sin wahna an, Så will Jag då härefter återwända Min klage-låt, och sorge suckar ända, Emedan ingen hielp och tröst hos dem beror, Jag will med glader upsyn wrånga lyckan möta, otåligt ey emot min hårda skäpnad streeta, Ho wet, hwar innan kort, ännu mitt bästa groor, Det tör kanskie ock Himlen mehr behaga, At Jag mitt kors wet tålamodigt draga; Bort blödighet, du står mig alt för illa an, Bort suckar, tårar bort! som sinnens kraffter dämpa, Jag will min ädla håg til högre saker lämpa, Hwarmed Jag tid och död och lyckan troßa kan.
