Ett wälstält Sinnes Tröst/ Emot Den ostadiga Lyckan. Kan siungas, Som Jfrån den dag Jag Elisandra etc.
1. Jag wet, jag wet, at ingen slipper, För än han uttömt korßens dryga mått, Den tilbeskedda del han däraf fått; At Atropos ey sönderklipper, Wår eljest mer än skiöra lefnads tråd, At kropp och anda förr ey skiljes åt, Förr än det ofwangiorde slut, Sin föresatta Stränghet öfwat uth, Förr än wi rönt Hwad Lyckan ment, Då hon wid wänligt möte, Oß syntes ta i skiöte.
2. Hwi will Jag då mitt sinne qwällja? Hwi giör Jag mig med sörja öfwerwåld? Hwi suckar Jag föruthan återhåld? Hwad gagnar mig, mitt qwal förtällja, När Himlen bäst deß roth och uphof wet, Den Jag förgäfwes esomoftast bedt, Hwars hårdhet mig och därtil bracht, At jag, ehuru tungt, mig förelagt Härefter åt, Med mindre gråt, Oß begge lär beswära, Och wänia nacken bära.
