Om ödet ey sitt lag förandrar, 3. Kan ingen slätt från Sorgen kallas fri, Hwad bättre råd, än skicka sig däri, Ty en som jämbt på skäpnan klandrar, Blir ändtlig trött, men sällan lycklig spord, Jag ångrar då, at jag så dårligt giordt; Jag danckar all min klagan af, Och sankar ey fler stenar til min graf, Jag låfwar ut At giöra slut, Och ärnar utan qwida Ehwad som kommer, bida.
4. Sant är at Himlen mig bedröfwat, At HERrans Hand mig mehr än andra tryckt, Alt hwad mig kiärt, har jorden innelyckt, Se’n har Jag nog den gallan pröfwat, Den smickersött än tre falt wärre giör, Dock blir det enda som mig trösta bör; Jag wet min Högsta Faders wijs, Ju högre älskad barn, ju större Rijs, Ju mera last, Ju större Rast Mig den i fambnen jagar, Som älskar, när han agar.
