Men tänck! wi hafwe nu en FRU af större sinne,
Af ädlare förstånd, af högre wett och minne,
Än sielfwa Pallas war och alla Lärde Män
Som Græk-Land hafwer haft, och England hafwer än.
Min penna är förswag des sälla Namn berömma,
Men skrifwer likwäl det om Henne andra dömma,
At hon den tredie är af Pindi flickors hop
Och rummet för dem fått af rycktets wittra rop.
Hon giör med rätta skiäl, allena Charis heta;
Ty Hon, som werlden tar jämt til, mån bättre weta
Hwad Fruentimbrets Dygd i hiertat wara må,
Åt täcka miner af des skiönjet kunna gå.
Apollo hade sielf tänckt Henne at begiära,
Och tycktes wara mån at få en sådan ähra;
Men måste efter stå, när hon bekom en Wän
Som ock så wäl som Hon är makalöser än.
Men när han icke fick sin Siäl med Henne dela,
At på hans höflighet, wäl wärdt! ei skulle fela,
Tog han en ewig qwist af Daphnes gröna träd
Och wred en präcktig Krans som Hon då köntes med.
Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/153
Den här sidan har inte korrekturlästs
