Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/16

De gofwo mig förlåf och tycktes ense wara, At kalla mine rijm för glömskans mörker fri, Det lär ofehlbart ske, hölt en vppå at swara, Hälst för de kröntas Namn som nämnes deruti. Det är ock werklig sant, at jag i upsåt hade Til aldrig tänckia mehr på någon poesi; Dock innan jag än rätt min griffel nederlade, Så hördes långt ifrån ett allmänt frögde-skri, Min Gud! hwad hördes där för fägne-liud tillika, Hwad tack blef icke sändt til Högden opp til dig! Där hördes lof ske Gud, där hördes HÄLL ULRICA. Och detta samliud har ett genliud wäckt hos mig. Jag wil förty min röst med deras röster blanda, Och stemma in med dem, kom Pindi Skalldemör, Jag känner, oförtänckt en drifft, en eld, en anda, Den nästan utom mig, mig mehr än halfwägz föhr. Jag ser på Swea Thron och i sin Herr Fars Säte, ULRIC’ ELEONOR til Swergies Drottning krönt, Och knapt har Swergie än ett makan frögde läte Wid något Kunga wahl, ell’ någon Kröning rönt. Hwi så? förmode wi af späde Qwinfolcks händer, Wår grund-förfallne Stat i richtigt stånd at få? Och ha’ de styrka nog en hoper miste länder At ta så lätt igen, som de med spiran rå. Så torde en och an af wåre Stats-Män mena, Jag menar jag, at den til Kronan ämnat är Jgenom Guds försyn, den samma han allena Til ett så wigtigt werk ock skicklig giöra lär. Wi wete wäl hwad godt den Högste oß förwarat J Hennes Majestet, och hwad wi ha’ för hopp, Fast han des dyra Siäl, ei utan orsak, parat Med en behaglig, späd och deilig Qwinfolcks-Kropp. Det är ju lika godt af hwilkendera färgen, En Styrman kläder har, ell’ hwad de ha’ för namn, Allenast han förstår, hur skeppet undan bärgen, Och utom faran förs, uti en säker hamn.