Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/17

Wår kropp är annat ei än Siälens utan-foder, Som hela skillnan giör emellan han och hon, Hwad Siälen kommer wid, så är den lika goder, Ja lika stor ändå, hos mången Qwins-Person; Är Siälen med förnuft/ med ädelmodigt kynne, Godt upsåt/ mogna råd och helig andacht prydd, Hwi skull’ ett nådigt, mildt och wänligt, Qwinfolks lynne, Förhindra den, at bli, ett Rike til beskydd! Nei nei? den Högste har ju mången gång för detta, Jgenom samma köhn bewist sin Under-Macht, Hielpt Riken opp igen och Stater ställt til rätta; Dem dels förtryck, dels list, ifrån sitt wälstånd bracht. Hans Allmacht räcker än, doch skönie wi den bätter När han ett nödställt folck til hägnad och förswar, En sådan Qwins-Person wid Regementet sätter, Som hans befallning, sig til Styrsel-Regel tar; Den honom alt ifrån de späde ungdoms åhren, Som Fader och Förswar, af ödmiukt hierta sökt, Och aldrig med en mijn de allmänt dryga såren, Ell’ med ett Qwintins tyngd, de swåra bördor ökt. Den aldrig hafft behag til något enwåldz wälde Än Dens/ som sitter högst och allas HERre är, Och Den i förra skick wår regementzform stälde Med all den myndighet som lagen kräfwer där. Augustus hade slikt med Rom en gång i sinne, Wår Drottning där uti dock honom öfwergeck, Han lydde andras råd och hölt med gåfwan inne; Men HON af egen drifft den willigt från Sig feck; Det heter ädel-sinnt och nådigt sig förklara, Det heter wara monn om enighetens band, Ett sällhetz redskap och af Gudi utsedd wara, Til lindring, eftersyn och upkomst för ett Land; Fast Hennes Majestetz beprisliga gemöte En sannskyll hemwist är, för all fullkomlighet, Dock Hennes Hufwud-Dygd den ur sin Moders sköte Hon arflig med sig fört är Liuf- och Lämplighet.