Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/21

Dit råd och bistånd, til at winna; Du småleer, medan du wilt låta mig förstå, Hur sällan, bland dit Skalde-Skrå Den tåhlt ell’ gillat worden, J hwilkens tid, sig siutti resor jorden Kring Solens skifwa wändt och wältt, Och hennes glöd wårt Jß-Kristall i Norden, Så många resor äfwen smältt. Gudinna ja, jag tilstår giärna At jag så gammal är som swag, Och där det lyckas mig i dag, Skal aldrig någon wers härefter bry min hiärna; Allenast, unn mig denne gången Det framsteg som jag trängtar til, Så skal jag sedan sluta Sången Rätt när du wil. Den första dag som kunnigt giorde Med allmän tacksam frögde-röst, Gud ware lof! wår Drottning är förlöst, Den för sin mildhet skul priswärdigste ULRICA Har åter fägnat HERrans Smorde Men en Princeßa, hwars Person Med tiden pryda lär den Swenska Kunga-Thron; Ett barn, hwars ankomst alt tillika På Swea-Rikes wälgångs wägnar Ei minder Englarne, än menskio-slächtet, fägnar: Den dagens återkomst och minne Är efter fyrti twå wår Drottnings lefnads år, Wälsignat ware Gud! förnyat åter inne; Om du min mening nu förstår, Så styrck min hand, uplys mitt sinne, At jag den dagen wärdelig begår; Sålumda ei, som här’ tils skedt, Då jag för sådan nåde-gåfwa, Mig, tacksamt, innom mig emot min Gud betedt; Nei, at jag honom upenbart må lofwa,