Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/28

JAg wet mig aldrig än med makan åtrås Drifft Ell’ Sinnes böijelse ha’ tänckt på någon Skrifft, Jag wet ei heller wist til hwilken Högd min tancka Med alt deß fikande omsider stiga lär, Det wet Jag, huru högt hon ombekymrat är, Utwalda Orde-Lag och meningar at sancka Fast de ei hoptals mehr därsammastädes wanka. Nei nei! min förra Eld är mehr än halfwägs släckt Jag siunger än ibland, dock helften ei så kiäckt, Med ton och smak slår felt, när något felar gomen Den genomträngiande förmögenhet och krafft, Som hiernan i förwar för detta kunnat haft, Deraf är föga mehr igen, än blotta stomen, Som lemnar dryga rön af sena Ålderdomen. Hwi har jag icke förr än på min Ålderdom På wederbörligt sätt mig winning lagt därom? At känna den Person til Egenskap och Tycke Om den wår Swenska Werld det witne allmänt bär At hon för alt sitt Kiön ett Dygde-Mönster är, De Kröntas Ögnasten, ja Håfwetz Heders-Smycke Och i en Jordisk Kropp ett Himla Mäster-Stycke. Hwad annat har mig från slik förmån utestängt Än Lyckan, Lyckan, den mig altid tryckt och trängt? Dock torde hon kan ske här efter sig besinna, Här efter, sedan Jag med hugnad sedt och spordt, Hwad GUD förledit ähr, mot min förmodan giordt, Som mig den Nåd förlänt och tilgång låtit finna Hos dem fullkomligste och ypperste Grefwinna. Fast Dygden öfwer alt, hwar hon sig Hemwist tar Behagligheten och sitt Wärde med sig har Fast hennes Fördels-Rätt til alla Stånd sig sträcker, Fast hon til låga Hus så wäl som Kunga Slott Alt lika lydande inwisningar har fådt, De nedrige ibland, til Höga Saker, wäcker Och för sin egen skull, ehwar hon fins, är täcker.