Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/34

SJdst då Jag mina Rijm för ro skull genomsåg, Och mycket warse blef som kunnat ute lämnas, Och mycket utelyckt, som enkom borde nämnas, Såg huru Orden klef, emedan tanckan låg; Med mehra slikt, som mig, min Sång-Gudinna tedde, Fast det i lönlighet, och oß emellan skedde; Hör sad’ hon sedermehr, Jag undrar mäst ändå, At du så mången Rad dit Kiön til wiljes skrifwit, Och mången Qwins-Person det Låf och Witsord gifwit, Som hwarcken tid ell’ död så lättlig bita på, Och likwäl härtils drögt at framte ett Exempel, Som Dygden pekat på och märckt med egen Stempel; Ett Mönster för dit Kiön, ett Lefwande Modell, Där wett och wärdighet om Seger-Crantzen twista, En som bör sättias fremst på Sedighetens Lista, Til witnesbörd, at knapt den Qwins-Person blir säll, Som icke åtrår mehr igenom rena Seder, Än medelst annan Konst, at komma sig til Heder. Du bör ei heller tro, at den Jag nämner om, Nu nylig först begynt de kännemärcken bära Som lända henne sielf och hennes Kiön til ähra, Nei! de ha henne fölgt se’n hon til werlden kom, Hos henne tilhåld sökt, i hennes Sällskap stanat, Dels Dygdens tilwäxt skött, dels Lyckans förwäg banat; Och fast hon Dag från Dag sin Lycka stiga ser, Ser deras antal ökt som henne Heder giöra Får allestädz sitt Namn med wördnad nämnas höra, Behåller hon ändå sitt sediga Maner, At ingen ho den är, med upblåst åtbyrd möta, Ell’ medelst kort besked för Hufwud någon stöta. Fast hofwet är en Ort det alt masquerat går, Där under sken af Dygd en hop med lyten döljes Där afwund-siukan nätt med smikran öfwerhöljes, Där Redligheten plumpt och Fromhet flepot står, Där under låntan hamn Personer ses agera, Där wil hon aldrahälst, för den hon är, passera;