Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/40

Kiäre tyst! hwad hitzig tancka, Tror du wancka Hos min kulna Poesi, Wis mig när jag sielfs-wåld drifwit, Eller skrifwit Någon Rad som war för fri. Giör jag rätt i det jag qwider, När jag lider Bör jag sakna hwad jag mist, Må jag då skal icke töra, Låta höra At jag det wärdera wist? Jag som mig på Brudens wägnar Hiertligt fägnar Det jag ei förtiga wil, Hwar för’ skal jag enkom wäija Til at säija Hwad jag har för skiäl där til; Om i Ächta samman Lefnadt, Ro och trefnat Samdrägts Andans wälbehag, Twenne Kroppar ens tilsinnes, Sees och finnes, Sådant nöt och ägde jag. Och så wida wet jag prisa, Hwad för lisa Fägnad och förnöijlighet, Mellan twenne Hiertan skifftas När de gifftas Och af Bägge blifwer Ett. Sees ett skymt af Engla-Frögden, Utom Högden Gies oß Prof där af ibland, Sådan försmak käns och niutes Fins och slutes J ett Kärligt Ächta-Band.