Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/43

Jag fägnades där åt och fikte til min Penna, Ty Bruden hade Jag den ähran til at känna, Brudgummen spordes ock det loford allmänt ha, Af en belefwad Man som hölt och stod sig bra. Jag wille med en Dicht, om giörligt, hedra Bruden, Anlitandes där om, som wanligt, Skalde-Guden, Hur trägit sökte Jag hans bistånd, denne gång, At få ihop en kiäck och wärdig Bröllops-Sång; Där Versen hwarcken lahm, för hård ell’ twungen lydde, Ei wore stinn af Ord, som föga ting betydde, På infall intet arm, på låhn-gådz intet rik, Och sielfwa Bruden, til behagligheten lik; Men Han bemötte mig, helt annars än för detta, J stället, at Han förr har hulpit mig til rätta, Så tog Han från mig nu, alt Skalde-tilbehör, Och om jag hörde rätt så wist’ Han mig på dör: Doch hwad mig mäst förtröt, war, at min Sång-Gudinna Slog näsan upp och log, och sade; hör min Qwinna, Det Handtwärck borde du här efter låta bli, Det bär sig sällan rätt, se’n Sexti åhr förbi. Där stod jag flat, för det jag öfwer min förmåga, J otid mig så långt på diupet welat wåga, Och at min Rime-Konst mig slaget feelt som mäst, Då jag mig föresatt, til giöra’t aldrabäst. Wäl an då! tänckte jag, förr änn jag mig wil sträcka Dijt, wingar ei ell’ mina kraffter räcka, Förr wil jag ställa fram min mening rätt och slätt, Allenast Versen har sitt fall och flyter lätt. Jag ämnar lika fullt min Wänskaps-Plicht betyga, Fast icke genom Ord som giäsande och dryga, En önskan redligt ment, är Wänner bäst i lag, Ett långsökt skryteri twärt om, til mißbehag. Til Lycka såte Par! En Ängla samman lefnad Ett långwarachtigt Lif, ett sammanhang af Trefnad, Tilönskas Ehr af mig, och på det nästa åhr, En Arfwing, som uppå Ehr någondera brår.