Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/52

Han war sin Herr Fars enda frögd, Den i en sådan Son förnögd, Sitt lif på nytt såg wakna, Och fattade det fasta hopp, At när det en gång hörde opp, Dock ingen skulle sakna. Nu ligger detta hopp omkull, Ett Faders hierta swider full’ Fast många sig inbilla, At Hieltars hiertan är af Ståhl, Och härdade i alla måhl Fins rolige och stilla; Men detta tror Jag ei så lätt, Naturen står mehr på sin rätt, Fast man i forna tider, Med slik Ståndachtighet har skrydt, Förnufftet uti förtid brydt Som repar sig omsider. Det wet Jag entlig at en Man, Den från sin Ungdom warit wahn At see sin fiends panna, Och hwad i den för ögon stod, Den lär ei sorg, ei kiöt och blod Så lättlig öfwermanna: Om Jag min mening säija tör Och hwad Jag mig för tanckar giör, Så håller Jag derföre, At GUD sålunda skickat har, På det Han all deß kiärlek drar, Uppå ett Barn som Större. Det Barn som Swerges Ögsten är, Och redan sådant tycke bär, Som alla wil förwißa, At all hans håg och tancka står, Til Dygd, så at, på hwem han brår Man ei behöfwer gißa.