Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/54

Fördenskull will jag mig allenast ombemöda At wisa hur’dan Man, wi mist vti den döda; Hur wäl, hur wärdigt, Han sitt kall har förestått, Til prof, at Han (kan ske) med något större rådt. Jag hoppas här vti, ei heller gå för wida; Jag har alt ärligt folck, til witnes på min sida, Jag må wäl tala högt, när jag wil tala sant, Det täls ju tidt hwar lögn giör något lastwärdt grant. Jag håller wäl med den som fordom sagt och skrifwit, At om Naturen skönt, åt en ell’ annan gifwit Af hwad Hon yppast har, en ymnog fördels lott; Så har lell ingen än, fullkomligheten nådt, Fullkomligheten! nei, men dit åt får man syfta; Och medelst dygd och flit, sig högr’ och högre lyfta, Ju mera tiden slem, och folket will på sne; Ju mera dag kan ock, ett rart Exempel ge: Ett sådant som wi nyß med Schmedman lagt i jorden, Ett sådant som man få kan wisa fram i Norden; Ett sådant som ock knapt at återwänta står, Förr än oß klarnar opp en bättre tid än wår. Til Riketz tarff och tienst, will många händer wara, Det är ei giordt, med dem, som slåß och fächta bara, Där brukas jämwäl de, til Statens stora wärf, Som främja Kongens gagn, och ingen mans förderf. Har någon lagt sig winn, och warit monn om detta, Har någon funnits öm, och hulpit folck til rätta, Med oförfalskat Tro, och oförtruten flit, Emot sin Konung wist en vnderdånig nit; Så har oß prof däraf wår sälla Döda lämnat, Och til sin Konungs tienst, än efter döden ämnat, Sin Konung, hwilkens gagn, Han sökt och icke sitt; Hwaraf med tiden än, kan wisas swart på hwitt. Jag häpnar när jag ser, de Werck Han vtarbetat, Förvtan dem, han med bekostnat sammanletat; Men vndrar mäst, hur’ en så syslesatt som han, Sågs altid lika liuf, war altid likadan,