Det kunskaps lius, som Han om alla saker hade, War orsak at Han ey, som mången, wilse fohr; Besynnerlig, när Han de saker öfwerlade, Som Riketz Heder, Gagn och Wälstånd påberor.
Den syslan ger, för Gud, den störste Stats-Man giöra, Hälst när vti ett Land, som nu hos oß, står til; Och lefd’ Han man ännu, kan ske wi finge höra, Hwart vt det med wår Stat, omsider stana will:
Ty hans förstånd med macht, hwad mörkt war, genomträngde, Hans Stats-Förfarenhet sig redde där vtur: Behändighet och flit, hwad skadligt vtestängde, Försichtighet hölt wacht och Slughet låg på lur.
J Hof-Männ, som ibland om Lärdom litet tycken, Här ha J klart bewis, hwad grundat lärdom kan; Naturens förmonn sågs här öfwermåttan mycken, Dock giord hon ensam ey, en så fullkomlig Man.
Hon hade, det är sant, i waggan Honom ämnat, Och redan wägen wijst, at blifwa något stort; Doch hwad hon sedermer så godt som half-giort lemnat, Ha Resor, kloka Män och lärde Böcker giort.
Hwad vnder, om Han stor och ädel war til sinnes? Hwad vnder om Hans mod, stod Rätten bij med macht? För skada hölt, hwad hälst med allmän skada winnes, Och såg i all sin tid på mutor med föracht.
Men döden som är wan, alt stort til intet giöra, Och litet ansar om hwad Råd oß giörs behof; Halp för en liten tid wårt lilla hopp förstöra, Och giorde sig med hast Gref FALKENBERG til rof.
Til HErren will wi då, som machten har i händer, Som är allena wijs, allena rijk på nåd, Med ödmiuk hiertans bön, oß wända all i sänder: Det blir, när alt slår felt, ändå wårt bästa råd.
