Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/61

Den här sidan har inte korrekturlästs

Hwad för Eld och Anda rådde J så spänslig Qwinfolcks kropp, Hwad Hon daglig gaf för hopp, Och der hos, på hwem Hon brådde.

När ett kostbart Marmorstycke Någon Konstnär fått vti, Och har fattat i sitt tycke Hwad för bild der af skall bli; Någon bild, hwar han will wisa Huru högt hans Konst kan gå, Och at man med tiden må, Honom i hans Konst-bild prisa;

Oförsumligt går til wärka, Konst och flit til råda tar; Såledz har, som jag kan märka, Jämwäl Hennes lärde Far, Hållit ospart flit och möda För ett ämne så beqwämt, För ett barn så angenämt, Som Han ägdt vti den Döda.

Flijt och ijd blef wedergullen På ett kärt och liuft maner, En som sielf sig högt på kullen Af en ymnog lärdom ser, Måste rörd och frögdad blifwa, När hans Dotter några språk, Med ett ringa hufwud-bråk, Fatta, tala kan och skrifwa.

Men där hos fick han erfara, At den Bild han konstlat på, Ofullkomlig måtte wara, När han såg, at då och då, HErrans hand sig tagit före Medelst tämlig hårda slag, Bana werket sig i lag, Efter eget rättesnöre.