Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/62

Den här sidan har inte korrekturlästs

Ty man lär gemenlig finna När en särskilt fördels Lott Fallit, hälst på någon Qwinna, At den samme jämwäl fått, Öfwerwigt på nöd och jämmer; Ty wårt Kön är nästan bögt, Til at sättja näsan högt, Om eij korßet hießan klämmer.

De fördenskull som för andra Stora gåfwor fått förut, Få eij klaga, få eij klandra, När en timlig motgångs Lut Hielper til fullkomligheten, Så at Siälen klar och ren, Af ett Gudoms wedersken, Stråla får i ewigheten.

Til den sälla ewigheten Wet jag at wår döda ländt, Nu den förra bräckligheten Är i Ängla wighet wändt, Nu Hon med en Himmelsk tunga, Får sin Lof och Seger thon, Jcke mer på Helicon, Men för GUD och Lambet siunga.