Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/66

Den här sidan har inte korrekturlästs

HWad letas icke fram, hwad hittas icke på? Hwad är så stort ell’ smått, som trafwar eller flyger, Som swäfwar vp i skyn ell’ ned på marken smyger, Som icke Skalden strax wet i en Grafskrifft få.

Snart tar han til ett trä, snart drar han fram ett diur, Som lämpas til beröm, och liknas wid den döda; Men om han slippa will, med någon mindre möda, Då tar han döden först, förfärlig hårdt i skur;

Men en som hwarken sig ell’ pennan twinga wil, Och fåfängt ordafies wet med besked at wäja, Har swårt at finna sig, har lite nog at säja, Hwar sanning och förtienst ej fyllest hinna til.

Jag tilstår, at det mig af hierta är emot, Om jag, kan hända, på en ann’s berättning, rosar, Ett namn, som elljest ondt kring hela Staden osar, Och hwar det hörs ell’ nämns gemenlig sker med knot.

At hedra deras grift, som heder ha förskyllt, Är lofwärdt i sig sielft, och lätt för den som skrifwer, Ett tomt och lånt beröm oß mer at giöra gifwer, Hälst när där intet fins, som doger oförgylt.

Den mödan spar jag här, de Nio wisdoms Mör Som Helicon bebo, de låta sielf sig wårda At fria STIEGLERS namn för tidens wälde hårda, Trots den det är emot, ell’ den det hindra tör.

Fast han ei fostrat wardt med lärdoms Nectar-saft, Och icke räknas kan bland dem som kallas lärde, Doch at han sådant folck har hållit högt i wärde, Syns af den nit, som han om deras tilwäxt haft.

Wil någon ha bewis? här är ett Testament: Ett herligt Testament, med runda händer stichtat, För hwilket honom blir mång arm Student förplichtat Som elljest hugen platt från boken hade wändt.