För detta har han sörgt, exempel mer än rart! At en som kiöpmans ’likt sitt goda lärdt förmera, Betänker dem, som ei ha medel at studera, Och til den ända har en sådan summa spart:
En summa, dalertals på Swänska räknat ut: Som hundra tusend giör, och står för dem på ränta, Som lust til lärdom fått; men icke kunnat wänta För brist och trångmåls skuld, at nå sin önskans slut.
Så hindras mången Pilt som hug och hufwud har Och håller wisdom kiär; nu lyckas det för Otta, Wid Swea-Helicon, och kommer wist til måtta; Så framt hos oß skal bli en gnista lärdom qwar.
Hwad under är det då som wåra Musers Chor, Sig sielfmant biuder til Dens minne at förswara, Som ewigt bör bekant för sådan mildhet wara, Den de förgäfwes wänt’ hos både lärd och stor.
Doch som hans åtrå sig til något högre sträckt Än blott ett ståtligt namn hos werlden at förtiena, Så har han af den del Gud honom täkts förläna, Sin runda hand ännu til fleras nödtorft räckt,
Til Guds- och Fattighus, och elljest i gemen, Til dem som lida nöd och underhåld behöfwa; Alt sådant ei på skryt, men kiärlek til at öfwa, Ach! slike Christne fins bland tusend icke en.
Monn sådan Handelsman sig wisligt föresedt, Och redligt förestått sitt anförtrodda goda? Jag kan ei annat se och annat ei förmoda: Gud fick mäst sielf igen det som Han honom giedt.
